✫jempie

Isabell sover sen någon halvtimme tillbaka.
Robin är iväg och filmar.
Det finns kallt kaffe kvar i kaffebryggaren från imorse. Jag tänker baka kokosbollar av det.
Sen ska jag kanske duscha, eller så skiter jag i det och bara går ut barfota på uteplatsen och sätter mig i den växlande sol-molnigheten en stund.
I lugn och ro.
Sen kanske jag ska upp och bädda sängen och sätta upp gardinknopparna. Tänka ut lite hur det ska vara på hyllan. Kanske packa upp en kartong.
Eller så skiter jag i det också och läser lite i min bok istället.
Det är så himla skönt med semester.

Alltså ni anar inte vilken härlig bil vi har köpt.
Inte förrän idag körde jag den för första gången, vi har haft fullt upp med annat. Jag skrev ju att jag ville ha en liten stillsam genomgång på en öde parkering med Robin första gången, och idag fick jag det. Vi hade cruisat omkring lite i krokarna kring Stavsnäs och Djurö och så, och käkat middag på Strömma Krog (eller vad det nu heter) och så skulle vi avsluta kvällen i V-ö hos syrran.
Innan vi drog iväg ut på motorvägen så körde vi in på Coops parkering och jag hoppade fram.
Jag kände på en gång att det ska nog inte vara någon större fara (jag hade ju nojat lite för att bilen skulle kännas alldeles för STOR och att jag skulle känna att jag inte hade någon bra kontroll typ) och så fick jag en liten snabb update gällande det här med automatväxel och sen bar det iväg.
”Men alltså, var den inte större än så här? Den känns ju nästan som Golfen (a okej, inte riktigt då). Men dåååååsååååååå.” Så tänkte jag.
Robin körde ändå till Lisa, för Bellen var lite ostadig och jag vill gärna sitta med henne då (hon har ju lätt att bli åksjuk) och det hade ju visserligen Robin kunnat göra men då hade jag suttit själv där framme och kört och det ville jag inte riktigt under jungfruturen,  jag ville ha lite moraliskt stöd åtminstone till att börja med.
Så det hela slutade med att jag körde hem istället.
Men jag är så positivt överraskad över hur ROLIG och SKÖN den var att köra. Jag körde som aldrig förr. Robin kommenterade att jag låg i omkörningsfilen på Essingeleden och det vet jag inte när det hände sist. Jag brukar hävda att jag trivs bäst i högerfilen och allt sånt där.
Vi har köpt världens skönaste bil och det här med automat fattar jag inte ens att jag oroade mig för, det är ju för fasen a piece of cake.
Nu är jag mest rädd att jag ska glömma hur man kör vanlig manuell så om vi någon gång i framtiden känner oss tvungna att skaffa en andrabil (typ liten hämtalämnapådagis-bil) så ska det vara en manuell har jag bestämt.
Bara för att hålla kunskapen kvar. Nu säger ju alla att det där glömmer man inte, men ändå.
Och så slutklämmen då. Vår parkering här hemma. Mellan en stolpe och en stor Saab.
Hur ska jag kunna finmanövrera in vårt hangarfartyg (som jag ju har tänkt innan) mellan en stolpe och en stor Saab? Vafan, fendrar till bilar, finns det?
Men det var ju ingenting det heller! Jag måste på något sätt fått för mig att jag inte är nå bra på att köra stora bilar, men det tänker jag säga här och nu att det ÄR jag faktiskt.
Plus att jag faktiskt satt bättre i den här rent körpositionsmässigt. STORT plus.
Jag känner mig oerhört lättad.
Jag älskar vår nya bil.

Löjligt nöjd

Så var vi inne i vecka 20 då.
Malla efterfrågade en magbild så här kommer några. (Stort Grattis förresten till dig Mallan som gått och blivit FRU nu!!!)
Nu är vi Fru D och Fru S :D

Igår kväll var vi på konsert jag och Robin och ett annat par.

Thåström/Ternheim. Lite lustigt eftersom Thåström är en utav Robins stora favoriter och Anna Ternheim en utav mina. Och så var de sammanbakade i en och samma konsert – perfekt.

Konserten var jättebra och när den led mot sitt slut så vek det andra paret hemåt för hon hade börjat må illa (gravid).
Robin och jag tågade någon kvart senare tillsammans med några tusen andra konsertbesökare mot Hornstull.

Där hände något VÄLDIGT obehagligt och extremt märkligt.

Vi blev påpucklade. Kunde inte ens berätta om det för min mor som ju suttit barnvakt åt Bellen, sen när vi kom hem. Jag var fortfarande helt chockad.

Alla strövade ju som i ett långt tåg typ, gängvis. Jag och Robin gick bredvid varandra fullständigt i godan ro.
Helt plötsligt känner jag hur den bakom mig börjar typ gå av mig ena skon, alltså typ trampa upp på min häl så jag tappar skon halvvägs och den hänger och dinglar plus att det gör ont eftersom det gör ont att bli skraptrampad på hälsenan. Jag hoppar till på det andra benet och försöker fånga min dojja nere vid foten samtidigt som jag försöker få med mig Robin in åt kanten så jag kan få sätta på mig skon igen.
Jag vänder mig väl lite surt bakåt och kollar på förövaren samtidigt som jag säger till Robin något i stil med ”vänta vi måste stanna här han gick rakt på mig så jag tappade skon” typ. Minns inte exakt.
Då brinner det till i den där spritt språngade galna människan (kille ca 25 år) och han skriker rakt ut ”men gå inte så jävla sakta då för i helvete!!” (vilket jag för övrigt inte gjorde, jag höll samma tempo som övriga hundratal framför mig, och hade jag velat gå sakta hade jag ju haft mina egna privata skäl till det och han hade kunnat gå om) varpå han knuffar mig hårt i ryggen så jag flyger fram en meter och nästan ramlar omkull.

Jag bara känner att jag blir så fullständigt paff och förvånad och ledsen och allt på samma gång, men hinner inte analysera situationen mer innan jag förstår att nu går allt åt helvete. Robin blir skitarg för att killen knuffat mig och knuffar in killen mot väggen (och det måste jag bara säga här så inga missförstånd skapas – Robin är INTE killen som hamnar i bråk eller slagsmål annars, det finns liksom inte).

Då jävlar hörrni. Då brinner det till i de övriga två sinnessjuka människor han hade till kompisar också så helt plötsligt ser jag hur Robin blir kastad utav 3 vrålande galna snubbar rätt ut i gatan med huvudet före ner mot asfalten.
Allt går på en hundradels sekund typ, och ändå hinner jag tänka tusen tankar. Jag tjuter som alarm ut ett skrik ”ROBIIIIIIIIIIIN!!!!!!!” och ser honom för mitt inre ramla och spräcka skallen ungefär. Jag hinner tänka på alla hemska rubriker i Aftonbladet och DN om personer som får ett enda slag som hamnar fel eller ett enda hårt fall som blir så illa att de får sitt liv förstört. Eller i värsta fall dör.
Innan han slår i backen hinner jag se hela livet rasa sönder. Det låter asdramatiskt men det var så jag upplevde händelsen.
Jag blev så JÄVLA rädd att jag kan fortfarande nästan inte ens tänka på det utan att må dåligt och nästan börja tjura igen.

Medan han fortfarande flyger i luften (känns det som i alla fall) så fullständigt hoppar jag som en gasell över en hög med cyklar som ligger på marken, med mage och allt och tänker att jag måste fram till honom innan de börjar sparka på honom också. Sparkar de på mig så sparkar de i alla fall inte på hans huvud (fy fan alltså!), men förmodligen hade vi kunnat säga hej då till Kotte (helt fruktansvärd tanke).

Innan jag hinner landa (känns som att jag hoppade flera meter och att det tog hur lång tid som helst) så hinner jag till min ENORMA lättnad se Robin börja resa sig och jag ser inget blod så jag fattar att han ändå landat ”bra”, och här griper ÄNTLIGEN några andra killar in och vrålar att alla ska ge sig och drar bort de tre galningarna från Robin.

Sen bara blir jag helt knäckt och börjar storgråta och skaka och kan nästan inte andas. Vi står stilla en bit bort från platsen ett tag och hoppar sedan in i en taxi som vi åker med till Slussen.
Jag bara tjuter och snorar hela tiden, jag kan bara INTE sluta.
Vi tar bussen hem och jag kan inte sluta tänka på vad som skulle kunnat hända, vad de här tre jävla pissiga svinen kunnat ställa till med.
Jag önskar aldrig livet ur någon men hade de snubblat över en jävla sten och ramlat rätt ut i gatan och blivit mosade av en långtradare hade jag inte ryckt på en axel.
Såna jävla svin borde fan inte få finnas.

Förmodligen påtända så det sjöng om det. Snacka om oprovocerat våld! Och allt började med att han knuffade MIG. En kille som knuffar en tjej tycker jag är jävligt märkligt. Och en kille som knuffar en gravid tjej är om möjligt ÄNNU märkligare.

Men det är en pissig värld vi lever i tyvärr.

Jag är bara så lättad och glad över att allt gick bra.

Hittade denna bild i kameran, från igår när vi åt jordgubbar.
Då var Isabell SÅ HÄR glad :)

Glad tjej äter jordgubbar

Vi håller ju på att göra i ordning vårt sovrum och det är mycket kvar att göra, massor, men det hindrade oss inte från att slå till när vi på blocket fann dessa nattduksbord som jag bara älskar! De kommer förhoppningsvis göra sig himla bra, jag älskar att de ser lite gamla och slitna ut. Gillar verkligen att blanda gammalt med nytt.
Vi tröttnade på våra gamla som ändå inte kommer passa in här så de säljer vi istället. Det gäller att ha ett visst snurr på det, så man kränger iväg det gamla och investerar i nytt (ja eller nygammalt då) för pengarna.
Så vill jag ha det.

Fan, jag somnade på soffan efter att jag lagt Isabell. Är SÅ himla trött. Orkar inte en dag till på jobbet nu men det måste jag. Sen är det semester, oj vad jag behöver det.

Och det jobbigaste denna stund är att köket fortfarande är ofixat efter middagen och det finns absolut noll energi till att fixa det. Inte kan jag få hjälp heller för Robin är iväg och filmar.
Så jag måste kavla upp ärmarna (a just det, som om jag hade långärmat på mig i den här värmen va) och ta tag i det. NU.
Annars torkar allt in och det blir ännu jobbigare.
Jo, vi har diskmaskin, men ändå.

När Isabell vill ha något riktigt mycket (typ middag) så säger hon ”A tack, gärna!”
Hon kan stå och dra en i rumpan och låren medan man lägger upp mat till henne och gasta ”Iabajs middag, aaa tack, gärna! Iabajs middag aaa tack!”
En gourmet eller gourmand, jag lär mig aldrig skillnaden.
Kort och gott – hon är rätt glad i mat vilket är SKÖÖÖÖÖÖNT.
Man hör ju mardrömshistorier till höger och vänster om barn som bara helt enkelt inte vill äta.
Det bara går inte.
Fy vad jag skulle tycka det vore jobbigt.

Har ni inte kollat in filmen här under så gör det, det är väldigt sött :)

Jag sitter och äter min frukost i sakta mak för att det inte ska vända. Har ändå klarat mig ganska bra hittills i denna graviditet om man jämför med att jag faktiskt spydde en gång varje morgon med Isabell i MÅNGA veckor. Den här gången har jag visserligen känt likadant och faktiskt mått ÄNNU mer illa (inte nu längre dock) men jag har på något sätt lyckats hålla mig från att spy. Eller ja, spytt har jag gjort, men inte alls lika mycket i jämförelse. Skönt det.
Lider ju av min matvändarkänsla som jag kallar Hissen, och det är inte kul. Svårt att få i sig lunchen framför allt. Blä.
Annars då?
Jaaa, jag går in i vecka 20 idag – halvvägs alltså! Eller ja, efter fullgången vecka 20 är man ju halvvägs, men det är i alla fall på målsnöret. Helt sjukt hur fort det går egentligen.
Och det sjuka med att vänta andra är ju att man liksom hinner inte riktigt tänka på barnet i magen lika mycket som man gjorde första gången! Man har liksom fullt upp med den man redan har så att säga.
Kan nästan få lite smådåligt samvete för att jag inte pratat med och tänkt på Kotte lika mycket, men vi brukar åtminstone buffa lite på varandra på kvällarna när jag lagt mig i sängen, så jag tror h*n tycker saker och ting är rätt OK ändå.
Funderar en del på det här med barnvagn också, men inte ALLS lika mycket återigen, som med första.
Det jag har kommit fram till är att vi kommer behöva komplettera vår vagnpark om man får säga så, med en sån där enorm i mina ögon rätt klumpig syskonvagn (som alla tvåsmåbarnsföräldrar säger är helt oumbärlig och det förstår jag!).
En begagnad får det ju bli, vi är ju inte gjorda av pengar.
Hade eventuellt en på kroken men jag vet inte vad som hände, vi fick aldrig ta del utav bilder och info trots förfrågningar två gånger så nu letar vi vidare. Eller det gör vi egentligen inte, det är ju inte panik än på några månader. Jag funderar lite till och kollar in på blocket ibland mest för att vänja mig vid tanken.
Men vi måste absolut behålla Isabells sulky samt den första ligg/sittvagnen också, för jag tänker ju inte släpa runt på dubbelmonstret till vagn de timmar Isabell kommer att vara på dagis, när jag bara är ute och knatar med den minsta.
Jisses nej, jag hade tänkt hålla några år till. Det är inget litet åbäke vi snackar om (eller så är det jag som är överkänslig…)

Nåja. En sån får det nog bli hur som helst.

Nu måste jag borsta tänderna och trycka ner en banan och en nektarin i handväskan och sen lubba ner till bussen.

LÄÄÄÄNGTAR TILL SEMESTERN NU! JAG OOOOOOOOORKAR INTE MEEEEEEEEER!
Bara två arbetsdagar kvar.

Robin upptäckte idag att Isabell kan sjunga ”I ett hus vid skogens slut”.
Jag ville självklart höra det med egna öron och vi var inte sena (som tur var!) med att rota fram kameran ur en av alla ouppackade flyttkartonger.
Hör och njut :)

Så rullade då Robin äntligen förbi det lilla köksfönstret i vår nya fina bil (alltså, den är inte sprillans, men det är den ju för oss). FAN va snygg den var!

Jag tog dottern och svärmodern under armen och sprang ut och efter bilen in på parkeringen. Shit, det är faktiskt inte så ofta man råkar ut för att något är finare i verkligheten än på bild, men så var det nu!
Isabell intog bagageluckan på momangen, för där hade ju pappsen ställt en ask jordgubbar som hon så klart genast upptäckte. Det har hon efter sin ena gammelfarmor – besatt av jordgubbar :D

Jag hoppade in i förarsätet och kände efter… Ojojoj ja den är ju inte liten direkt, och jag som alltid sagt att jag avskytt att köra t.ex pappas bilar = aslånga Volvos. Lisa har ett par riktigt skrattkrampsframkallande historier som hon gladeligen berättar åt höger och vänster, den ena vet nog pappa inte ens om……… hehehehe (Tack för att vi fick låna din Volvo när vi kom på besök till ön då när jag hade nytt körkort pappa…! ;))

I alla fall. Detta är en rätt stor bil MEN, den kändes ändå rätt ombonad och inte fullt så stor när man satt på förarplatsen, så jag har ändå rätt stora förhoppningar om att jag skall kunna bli tillfreds med denna bil också. Trots storleken.
Dock har jag ett krav. Jag ska provköra den på Coops parkering första gången. Bara så jag får känna efter i lugn och ro. Det är nämligen en till sak: Det är en automat. Jag är bara van vid manuell (jag har kört automat vid ett par tillfällen i mitt liv och det har ju gått bra) men jag är rädd att min vänsterfot ska gå bananas och börja försöka koppla med bromspedalen – tänk er den tvärniten på motorvägen hahahaha!

Okej mina vänner.
Låt mig återkomma med en rapport när jag invigt Sune ;)

PS: Anledningen till att jag varken provkört eller sett bilen innan den kom i vår ägo var ju att allt sket sig den dagen vi skulle dit hela familjen, så det slutade med att eftersom Robin är ledig nu och inte jag (än) så föll det sig så att vi snackade igenom allt hemma och Robin drog iväg påföljande dag och genomförde affären. Med mig i telefon typ, värsta nervösa frun hahaha
Så ja, har vi köpt grisen i säcken nu så är det mest Robins fel ju visst? Jag har ju inte varit så inblandad…….. höhö ;)

Bellen the Driver