✫jempie

Idag fortsatte vi målandet för att snabbt bli av med kaoset här hemma.
Isabell var lite hängig, Robin var lite hängig men JAG var pigg i alla fall. Jag skickade ut maken och dottern till lekparken och så började jag måla (ok, eftersom jag uppenbarligen finns på bild så lät jag Robin fota innan men sen var det lekparken som gällde).
Vi blev K L A R A  och det är så otroligt skönt. Äntligen kan vi börja bo in oss på riktigt här nere i vardagsrummet/matrummet som vi ju mest är i.

Dessvärre har jag inga ”efterbilder” än, orkade inte ta några. Men fint blev det!

Isabell som gärna vaknar typ 8 när det är dagisdagar vaknade 7 idag eftersom det var ledig dag och potentiell ”sovmorgon” för mamma och pappa.
Men närå, 7 vaknade hon och eftersom hon blivit inburen till oss någon gång i natt så väckte hon oss genom att tända sänglamporna och rikta dessa rakt emot våra stackars sovande ansikten. Strax därefter gick hon och hämtade leksaker som hon fyllde vår säng med samt ”målade” oss i ansiktet med. ”Måla mammas ansikte, måla pappas ansikte” säger hon och gnider en träslev i miniformat kring kinder, ögon och munnar på oss.
Annorlunda sätt att bli väckt på, eller går det till så här hemma hos er också? :)

Robin fick någon blixtidé om att idag äntligen måla klart det sista här hemma, ”det är ju bara några väggar”. Jo… det kanske det är, men det är i princip omöjligt att måla och renovera med Bellen hemma eftersom man dels inte hinner något, dels att hon inte kan röra sig någonstans eftersom precis allt är potentiella faror eller bara kan bli obra situationer. Ja typ öppna verktygslådor, saker staplade på varandra, öppna färgburkar osv osv.
Men ändå satte vi igång. Eller ja, Robin gjorde det, jag hade Isabell under heluppsikt eftersom hon gärna gör bus när dessa finns framför ögonen på henne.
Som vanligt när det gäller målning så gäller följande: Man hinner INTE klart, även om det bara är ”några väggar”. Det tar så OTROLIGT mycket längre tid än man tror allt som allt och ja, kaoset som råder här inne i vårt vardagsrum/matrum är inte att leka med. Jag kan i princip bara sitta på den köksstol jag nu sitter på, resten är ett berg av möbler och prylar.
Imorgon ska vi måla klart… Och sen får vi middagsgäster. Återstår att se i hur hög grad vi kommer att få sitta i knät på varandra under måltiden.
Men i värsta fall kan vi ju ta en tur till pizzerian och hänga där :)

Här är några bilder från idag:

Okej, en liten fotosession ikväll, med en vitbalans som inte går att ställa in och en trött fotograf och ett tydligen dåligt objektiv. (Aldrig är han nöjd)
Summan av kardemumman: Lite annorlunda magbilder, men vem har sagt att jag är som andra?

Igår morse sa Robin till mig att han hade fått en fästing.

”Hahaha du får alltid fästingar ju! Mig sätter de sig bara inte på. Jag får aldrig fästingar” sa jag.

Imorse satt en fästing på mitt lår.

(Jädra Tjorven)

Idag blev en lite annorlunda dag. Vi skulle egentligen varit på bebistitt+tvåårsfirande men tyvärr blev det inställt i sista sekund när Robin kom på att det ju var inspelning i em och ikväll! Jag fick då hämta från dagis vilket jag absolut egentligen inte hinner på onsdagar. Det mesta körde ihop sig och jag som skulle bli sen till dagis, blev ytterligare lite sen. Dessutom hade jag varken bil (eftersom Robin var iväg på jobb) eller vagn (han glömde lämna den på dagis imorse) att hämta henne i så jag planerade snabbt ihop att Isabell och jag skulle ta bussen hem från dagis.
Isabell har åkt buss jag tror det är 2 max 3 gånger i sitt liv. Då har hon dessutom varit så liten att hon knappast minns det nu, så att säga.
När jag hämtade henne på dagis (där hon satt och käkade äpple på trappan med en fröken) så sken hon upp när hon såg mig. Och när jag berättade för henne att vi skulle gå ner till vägen och åka buss hem så fullkomligt lös hela hon. Hon kunde sedan inte sluta prata om att vi skulle åka buss, medan vi gick vägen ner mot busshållplatsen.

Vi gick igenom ett radhusområde och en man kom ut från en dörr, Isabell sken upp och sa ”HEJ! ISABÄÄL ÅKA BUSS!!”
Han hejade tillbaka och log.

Strax därpå mötte vi en annan person och Isabell upplyste även denna människa om att vi minsann skulle åka buss.
Snacka om stolt! :)

Vi kom fram till busshållplatsen och jag höll henne hårt i famnen eftersom hon gärna ska ”gå hääälv” och det får hon liksom bara inte bredvid en bilväg. Så.
Hon fick hålla busskortet och så kom bussen (alltså, detta är en stor grej för Isabell som ni förstår! :))

Så klev vi på och satte oss. Hon sa liksom ingenting utan bara såg sig omkring med stora ögon och världens leende först. Man riktigt såg hur hon verkligen tog in detta med att åka buss.
Efter en liten liten stund började hon prata igen och kommenterade det mesta som går att kommentera när det kommmer till att åka buss.
Vi bytte buss vid Gustavsberg C. ”Nu åka annan buss” bekräftade hon hela tiden mig.
Jo, en annan sak som är så himla rolig är att hon säger ”precis” väldigt ofta. Jag säger ”nu får du hålla mamma i handen för här kan det komma bilar”.
”Mm” säger Isabell. ”Kommer bilar, peciiis”. Det låter så himla lillgammalt och jätteroligt och jag misstänker att hon fått det från mig för helt plötsligt hör jag mig själv säga det i tid och otid :)

I alla fall. Vi bytte buss och nu var det ju ännu mer spännande för mitt ute bland bussarna skulle de asfaltera om och ni vet ju själva vilka stora maskiner som krävs för detta. Isabell ÄLSKAR maskiner och fordon i alla dess former.

Bussen åkte iväg och strax därpå var vi hemma. Det är ju inget avstånd att åka buss, men att GÅ hem UTAN vagn med henne hade absolut inte gått. Därför tog vi bussen.

Sen pratade hon hela resterande kvällen innan läggdags om när vi åkte buss och hur den lät när den startade och så vidare.

Jag tror jag vet vad hon kommer att drömma om i natt :)

Isabell inväntar nästa buss

Hahahaha är det någon som kollar på Idol? (dum fråga, antar jag).

Men såg ni de där två ”lantisarna”? Alltså de var ju så himla bra! Och då menar jag inte på att sjunga (för er som inte såg) utan på att spela allan så att säga.

Innan jag insåg att det var en fullständig totalblåsning av juryn så höll jag på att gå upp i limningen här hemma i soffan och jag ville bara försvinna från jordens yta å deras vägnar. Stackars människor, jag höll på att dö av pinsamhet!

Och så visar det sig som TUR VAR att det bara var en stor blåsning.
SKÖNT :D

Det där klippet kommer jag kolla mer på, har jag på känn. När det hamnar på youtube eller något sådant.
Speciellt när han går igång på sin guitar hero-gitarr, hahaha.

Ja hörrni gott folk. Det gömmer sig skådisar där ute i det dolda som inte är att lajja med. Fram för lite mera sånt skoj!!

Idag har jag nog inget särskilt att skriva tror jag.

Eftermiddagen på jobbet var stress stress STRESSIG och jag blev för första gången på länge så pass stressad att det liksom kändes inuti. Jag har annars lagt av med sådana fasoner, det att bli stressad. Allt går bättre om man tar det jävligt lugnt helt enkelt. Men idag gick det nästan inte.
Stackars Kotte fick smaka på lite stresshormoner, det sägs ju inte vara så nyttigt för de små liven, men en dos då och då ska väl gå för sig.
Imorgon hoppas jag vi lyckas hålla oss ifrån den där ohälsosamma stressen, jag och mina kollegor.

När jag kom hem hade Robin och Isabell byggt en rutschkana. Inomhus. I vardagsrummet.
Strykbräda lutad mot fotpall – Isabell var eld och lågor av lycka.
Hon måste tycka att pappa är klart roligast just nu. Mamma stånkar mest omkring och tar sig för rumpan (ont i bäckenet, bakom rumpan…)

Nej, en macka kanske och lite fil, sen måste det bli läggdags.

Kvällens nytta: Tvättat och hängt en färgglad tvätt mestadels innehållandes Isabells kläder och strumpor. Tro det eller ej men imorse blev vi tvungna att gräva upp ett semiskitigt strump-par åt dottern så att hon överhuvudtaget skulle ha något på fötterna i skorna. Fräscht liksom. Men hon misstyckte inte direkt.
Imorgon får hon rena strumpor igen.

Om det nu var någon som börjat tvivla på det.
Jag är hemma från en skön/mysig/kul helg på Gotland med jobbet.
Vad skönt det är med enkelrum! Jag ska börja pynta enkelrumstillägg från och med nu om det blir fler liknande jobbresor. Ska aldrig mer vara arbetskamratssambo.
Jag låg där i min säng på det flådiga hotellet och käkade Gott&Blandat och Dajm-Marabou samt drack bubbelvatten från Coop. Jag fick kolla på vilken kanal jag ville och läsa hur länge jag ville.
Jag kunde prova kläder framför den låga spegeln över bordet utan att skämmas.
Jag kunde duscha och sminka och föna och locka och platta i flera timmar innan middagen, utan att behöva lämna plats för någon med samma behov.
Och det bästa av allt – jag kunde gå på toa. Ni som känner mig vet att jag lider utav en slags toabesöksångest så fort det kommer till resor av olika slag.
Men det var betydligt lättare att hantera när jag var helt ensam. Så bra!
Helena hade frågat efter bild från middagen där jag skulle var klädd i finklänning och handikappskor – det bidde tyvärr ingen bild. Det bidde dock finklänning och handikappskor, precis som jag befarade.
Mamma frågade efter bilder över huvud taget - det bidde tyvärr inga bilder alls då jag inte pallade att släpa med mig Robins systemkamera (tvivlar på att jag hade haft tillåtelse över huvud taget haha!) och då vår lilla extra-/rese-/vardags-kamera inte lever längre. Den dog lekparksdöden någon gång i våras, när Robin hade den i byxfickan och klättrade upp i en klätterställning med Isabell och lutade sig mot en bjälke typ. *Krossa* sa det i displayen.
Så första punkten på min önskelista för i år (födelsedag och jul) blir: En EGEN liten söt kamera (gärna i någon fräck färg, läs: rosa eller lila eller grön) som jag kan ha med mig i handväskan och använda hur och när jag vill.
OJ vad jag vill ha en sådan. Saknar att inte ha en liten kamera lättillgänglig, för mobilkameran är inte mycket att hänga i julgranen alls. Det är mms på sin höjd den duger till.
Nästa punkt på önskelistan blir en sån där lock/platt-tång som ALLA pratar om. Som gör filmstjärnelockar på några få minuter bara. Man drar den genom håret på något vänster och locken blir till på en gång.
SOM jag stod och lockade mig inför middagarna nu på konferensresan och VILKEN TID det tog och resultatet var ju skrattretande.
Ja något hade hänt med håret såg man ju men inte en människa kunde sätta fingret på vad.
Suck.
Så, en Babyliss mirakeltång (heter den ju inte, men märket stämmer iaf om jag förstått det hela rätt) är något jag innerligt önskar mig.
Sen kan man fråga sig varför jag snöade in på önskelistor här nu, det var faktiskt inte min mening från början.
Men när jag ändå är igång kan jag ju skriva att jag önskar mig en mp3-spelare också. Jag har stått ut länge nog med mp3-funktionen i min mobil och det vill jag säga, den är icke tillräcklig.
Det finns inte alls mycket plats för skivor och det är dessutom nu sen några månader tillbaka glapp i kontakten så rätt som det är tror man att någon mixat om musiken under natten tills man upptäcker att det bara är ljud ifrån ena örat typ så att musiken blir ”halv” eller vad jag ska säga.
En jättelustig sådan upplevelse från imorse var att jag tyckte att en låt blev mycket bättre på det viset eftersom den blev totalt akustisk, coolt!
Men trist är det, att inte få höra musiken som den ska höras utan att sitta och trycka sladden åt ett visst håll i hålet. Hm…

Idag har jag jobbat trots att det ju nästan känns som jag inte gjort annat. Vi jobbade ju visserligen inte på Gotland men man har ju spenderat precis hela helgen med sina kollegor så det känns inte riktigt ändå som helg i dess rätta bemärkelse.
Har klarat mig hyfsat bra ifrån min foglossning de senaste dagarna också men idag kom den tillbaka med full kraft igen efter att ha suttit på jobbet i flera timmar. Hjälp vad ont det gör framåt eftermiddagen/kvällen vissa dagar.
Jag la mig i Isabells myshörna och höll tamejtusan inte på att komma upp igen. Robin var på möte. Såg mig själv behöva ligga kvar där med Isabell rännande omkring till långt efter hennes läggdags bara för att jag skulle behöva vänta på lyftkranshjälp när Robin kom hem.
Till slut kom jag ändå upp. Men AJ vad ont det gjorde.
Varning utfärdas: Ni med foglossning – lägg er för guds skull inte på hårt underlag, det gör så förbenat ont.

Vad nu då?

Vet inte. Duscha och tvätta håret tror jag, så jag slipper det imorgon bitti.
Blä. Imorse när jag hade ställt mig i duschen så såg jag sen att det låg en död Janne Långben där. Jag spolade litegrann på den i hopp om att den skulle åka ner i avloppet. Det gjorde den så klart inte utan det hela slutade med att jag, med min bamsehydda, fick böja mig ner (gud förbjude! Jag AVSKYR att böja mig nu för det går ju nästan inte!!), TA LOSS brunnslocket, mecka loss Janne Långbenen som hade fastnat i lockets små avloppshål och sedan slutligen skölja ner honom i avloppsgapet.
Ja men vad trevligt, precis det jag längtade efter som ni förstår.
Suck. Det är typiskt mig att saker och ting som börjar som små obetydliga saker slutar med världens jätteprojekt.
Det är sant.

Nu ska jag se om det finns någon som helst liten bild från helgen i min kassa mobilkamera som jag kanske kan bjuda er på.

Hej så länge!

(Psst… det fanns det)

Förlåt att jag varit tyst de senaste dagarna, det beror på att jag legat för ankar. Nu är jag väl nästan i kurs igen.
Närmast här nu: packandet inför konferensresan till Ön är i full gång. Och till min stora förskräckelse inser jag att jag vuxit ur alla skor (också). Jag har inga skor och särskilt inga finskor jag kan ha.
För svullen.
Jag letade som en tok i garderoben och fann ett par gamla ballerinaskor som mest liknar ett par handikapphjälpmedel.
Men liksom, ska jag ha DOM? Ja, jag måste.
Det blir Jennie på finmiddag med hela företaget, i lånad gravidklänning och handikappskor.
Schnyggt.

Ja jävlar.