✫jempie

Idag upptäckte vi att Tjorven till och med varit ute och ränt med sitt pärlhalsband på sig…

Somnade på soffan och vaknade en och en halv timme senare av en förvärk från helvetet.
Lite lagom sömnförvirrad, snurrig och hungrig som en varg.
Jag slet fram brödrosten och började elda på mackor för full maskin och här sitter jag nu och trycker in marmeladmacka efter marmeladmacka.
Och så finns det de som undrar över mina 17 (nu 18) kilo plus. Hehe…
Jag ska snart åka iväg och hämta Isabell, och det är bara ren jävla tur i oturen att det är mitt vänsterben som nu efter många dagar med oförklarlig värk (ja det är faktiskt inte bara Robin det är synd om, jag har bara tigit så ni inte ska tro att jag martyrar mig) hänger där slappt och typ delvis förlamat.
Vi köpte ju en automatväxlad bil i somras som några vet, och det är där jag menar att jag har tur nu. Vänsterbenet ligger ju åt sidan i en uttalat passiv position och uppgift när man kör automat, det är högern som gör jobbet.
Jag tänkte att om jag letar reda på ett snöre och gör en stigbygel åt mig själv att ha vänsterfoten i, så kommer jag ju till och med ut till parkeringen, jag lyfter bara foten och benet med hjälp utav snöret i lagom intervall för att passa högerfotens steg.
Hur det har blivit så här?
Ja inte vet jag, men eftersom allt fysikhelvete skall drabba oss båda just nu så var det väl bara en tidsfråga.
Inte har det väl blivit bättre heller utav att jag burit och roddat så mycket som jag gjort medan Robin legat orörlig på soffan eller i sängen. (Jag gnäller inte på honom såklart, jag tycker jättesynd om honom!)
Jag hade sett fram emot mina sista veckor som höggravid att bara mest bli uppassad på, lite så som det ”ska” vara.
Just nu känner jag mig dock som mannen i huset. Trots att det inte alls stämmer överens med hur jag känner mig rent fysiskt, för egentligen orkar jag knappt någonting, men eftersom Robin är i så pass illa skick som han är så MÅSTE jag ju. Vi kan ju inte lägga oss ner och dö eller vad säger ni.
Vänta bara så ska ni se att jag blir tvungen att slita fram maskinerna och bila upp golvet också eller något sådant.
Det fattas väl liksom bara.

För att sammanfatta:

-Robin har drabbats av ett akut smärttillstånd i ryggen, något som gör att han i stort sett är helt sängliggande förutom när man trycker i honom ett gäng starka smärtpiller så att han blir hög som ett hus, då kan han gå lite. En stund. (Vi var inne på SÖS-akuten hela lördag kväll och halva natten för detta)
-Till råga på denna extrema värk han har så har han feber, ont i halsen och är rätt och slätt sjuk också.
-Jag har också feber, ont i halsen och är sjuk.
-Jag har dessutom burit och kånkat runt så mycket att jag fått himla ont i vänsterbenet, något som nu blivit ÄNNU värre under dagen idag.
-Jag har därtill mitt vanliga ryggonda och mitt graviditetsryggonda samt alla andra krämpor man tenderar få när man kånkar runt på en ofödd bebis nerkörd mellan svanskotan och blygdbenet.

Ja och på detta har vi ju fortfarande vår 2-åring som måste få ha det så bra hon bara kan det. Och jag lovar er att vi sliter.
Dock är det ju rätt mycket kånkande, påklädande, avklädande och lyftande med en sådan.

Det var en liten sammanfattning/uppdatering för er som inte riktigt förstått vad jag håller på och gnäller om här i bloggen och på facebook, i tid och otid…

Snälla, håll en tumme för att vi blir normala mycket snart. Annars orkar jag nog inte med nån förlossning, det säger jag.
Då säger jag upp mig.

Jag må ha feber, halsont och på tok för tung mage, men det hindrade mig inte från att i eftermiddag bygga ihop Kottes nya spjälsäng.
Imorgon när lakanen torkat skall den bäddas.
Jag lägger ut bilder när det är färdigt tänkte jag.

Isabell var riktigt imponerad av ”Kottes fina säng”, och började genast provklättra på spjälorna (och jag som senast härom dagen talade om för en kompis att hon inte är ett särskilt klättrigt barn…)

Det ENDA ENDA ENDA som fattas inför Kottes ankomst nu, är en skötbädd till skötbordet på övervåningen.
Jag kommer inte orka släpa mig nerför trappen på nätterna och knarra utanför Isabells dörr, bara för att byta bajsiga blöjor, nä, utan jag krävde att vi skulle ställa dit ett skötbord på ”plan 2″ också.
Detta är nu kirrat. Ja, förutom skötdynan då.
Vi har försökt köpa en sån där billig enkel uppblåsbar sak på IKEA ett flertal gånger nu men det är tamejfan slut hela tiden. Och jag har inte hittat det på någon annan affär.
Den kostar 69 spänn till skillnad från de icke kisståliga dyra varianterna från Babyland och Barnens Hus som kostar uppåt en 300 spänn. Så… Valet kändes enkelt. Men nu står vi utan helt och hållet då istället alltså.
Nåja, vi får väl som Robin sa, vika ihop ett badlakan och stoppa i en sopsäck och ha en handduk på, så länge.
Hm…. Nej. Så vill jag nog inte ha det. Men ändå :D

En helt annan sak, som jag tycker är rätt komisk, är att just nu är Isabell inne i en alldeles speciell period.
Vi skulle kunna kalla den ”smycka-Tjorven-perioden”.
Detta innebär att man allt som oftast möter Tjorven runtstrykandes lite uppgivet hemma med ett lite för långt pärlhalsband, med en massa färgglada barnpärlor, på sig. Det är för kort för att hon ska få av sig det själv men för långt för att sitta helt tight som ett vanligt koppel liksom.
Det här ser ju förbaskat kul ut, särskilt eftersom Tjorven mer eller mindre verkar accepterat detta. Hon kan liksom inte värja sig mot Isabells alla tokigheter.

Härom dagen fann vi henne (ja Tjorven alltså) sovandes i Robins kontorsstol med en bikiniöverdel på sig.
Isabells egna lilla pyttebikiniöverdel från i somras (som hon aldrig använde eftersom det såg helt tokigt ut, det var bikinitrosorna vi var ute efter när vi köpte detta set).

Ja… Isabell har inte riktigt förstått skillnaden mellan Tjorven och en leksak ännu, men det kommer väl.

Katthalsband

4 döda svenskar nekades sjukvård

(ja… inte undra på det, kan jag tycka. Vården måste väl ändå prioritera de som fortfarande lever?!)

För att läsa artikeln klicka här

Isabell lyser ju i alla fall upp mörkret med hela sin uppenbarelse, och hon säger väldigt många roliga saker.

Imorse la hon sitt pussel som består av en massa djur i två delar. Man ska para ihop överdel och under liksom, på djuret.
När hon var i full färd med att bygga ihop den gröna undulaten så sa jag ”ser du att det är en sån där undulat, en sån fågel som Felicia hade förut?”

Isabell: ”Mm… Bebisen Tuva oskå hade sån fågel mamma!!!”

Ja, nåde den som glömmer småsyskonen liksom! Felicia har ju en snart 3 månader gammal lillasyster som heter Tuva, och det var ju faktiskt hennes fågel också, inte bara Felicias. Hur kunde jag säga så egentligen? Hur kunde jag glömma Tuva?
Rätt ska vara rätt, tycker Isabell.
Själv fnissade jag lite inombords.

Ja här hemma har vi det inte kul kan jag säga.
Robin har åkt på något jävulskap i ryggen, något som gjorde att vi hängde på SÖS-akuten hela lördagkvällen och halva natten.
Troligen är det hans vanliga ryggonda som kan komma och gå lite i perioder, som blivit jättedåligt just nu med muskelinflammation och så vidare, och på det då en ”vanlig” sjukdom med virusinfektion i kroppen+feber+halsont+hela kitet som gör att han får ÄNNU ondare i det som är dåligt i ryggen – och helt enkelt är totalt invalidiserad. Och jag skämtar alltså inte. Han kan typ inte gå. Inte göra något alls.
Detta är väldigt jobbigt, för honom och för oss alla egentligen.
Eftersom jag också har åkt på den här vanliga sjukan med halsont och allmänt hängig och så där (ingen feber dock som tur är) plus är rätt så höggravid och knappt orkar något ändå och särskilt inte alla lyft som jag nu får ta över ifrån Robin, så känns det väl ungefär som att jag är redo att lägga mig ner och livsvägra helt enkelt.
Jag orkar inte mer. Och det gör verkligen inte Robin heller.
Eftersom vi har Isabell så måste vi ju ändå på något sätt hålla oss ovanför ytan, och be till alla högra makter att Kotte inte föds förrän Robin kan gå igen, lyfta vissa saker (som typ 12 kilo Isabell) samt köra bil.
För en sak är säker, jag kan köra honom till akuten och fram och tillbaka till dagis och affären osv, jag är så illa tvungen även om jag tycker det är sjukt obekvämt att köra bil just nu – men jag kan inte köra mig själv till förlossningen, där går min gräns.
Sist jag hade värkar och vi åkte till förlossningen så satt jag rätt dubbelvikt och det funkar liksom inte härifrån Värmdö och in till SÖS.

Som sagt. Jag känner att allt är ganska pissigt just nu. Den där som styr saker och bestämmer vissa grejer för en (om det nu finns något sådant) har ju haft ganska oschysst tajming denna gång, om man får säga så.

Ja vi får se vart detta slutar.

Idag fick jag gå till dagis och lämna Isabell. (Robin hade bilen till verkstan). 
Absolut inget konstigt med att gå till dagis, förutom att det är ett gäng kilometrar och jag är gravid i vecka 38 och med allt vad som till det hör.

Vi gick och gick och gick i 45 minuter. Som ogravid/lite gravid tar det mig typ 20 minuter. 25 minuter max!
Sen skulle jag gå hem igen. 45 minuter till. 
Nu har jag så satans ont i svanken och rumpan att jag undrar hur jag ska kunna ta mig till stan och till den väntande lunchen med J. Det får gå. Jag kanske kan åka snålskjuts på någons permo.

Igår hade jag ju bilen till och från dagis – skönt.
Förutom att jag inte andas under de minutrarna jag kör. Mammabyxor, alldeles för tight vinterjacka, bakåtlutande position och säkerhetsbälte —> P.U.S.T, lite syre och plats för lungorna skulle inte skada. Tur det bara tar några minuter att köra bil till dagis, jag hinner inte riktigt tappa medvetandet under tiden då utan det finns lite reserver kvar längst där nere i några gamla tillplattade bronker.
Men när vi kom hem, då höll jag på att svimma medan jag satt på toan och Isabell satt mittemot mig på pottan.
Då kom syrebristen.

Robin var alltså på Folkadoktorn och skulle byta till de där vinterdäcken vi fick med bilen när vi köpte den i somras.
När han kom till kassan sa han att servicekillen hälsade att det var ett par riktigt fräscha och fina odubbade vinterdäck vi ju redan hade på bilen, men eftersom vi ville byta så hade han nu satt på de dubbade som vi hade haft med…….
Men VA liksom?
Snacka om sjukt!
Vi köpte alltså bilen mitt i sommaren och då litegrann brukar man väl kunna anta att det är sommardäcken som sitter på, eftersom vinterdäcken ligger fint förpackade som ett tillbehör till bilen.
Den som haft bilen innan måste varit lite lätt förvirrad. Han hade en uppsättning vinterdäck till bilen – och en upptsättning vinterdäck. Bra va.
Killen i kassan hade tydligen även sagt att han förstod att vi inte märkt något, det är svårt att se skillnad.

Jo tack.

Imorgon torsdag går jag in i vecka 38.
Bebisen ligger fixerad och startklar. 
Ja men det är ju inte klokt, han eller hon kommer ju snart liksom! Vart tog den här graviditeten vägen?
Fast frågar ni Robin så tycker han den har hållit på i år och dar, och mer därtill. Jag vet inte, men han verkar tycka att jag är jobbig på rätt många olika sätt medan jag ruvar på våra ungar… Exakt på vilka sätt tänker jag inte skriva här, hehe ;)
Nåja.
Snart tänkte jag föda barn, men inte riktigt än.
Förutom spjälsäng så är väl det mesta ordnat inför Kotte tror jag. Den ska vi åka och inhandla i dagarna.
Varför Kotte inte får Isabells spjälsäng? Därför att hon använder den fortfarande. Nåde den som tar hennes älskade säng ifrån henne, den vill hon ha själv kan jag säga.
Och vad skulle då inte vara sämre inför kommande syskonsvartsjuka att mitt framför näsan ge hennes älskade säng till den nya bebisen? Nä, det gör vi inte. Hon får sova i den ett tag till helt enkelt. Varför störa hennes så extremt välfungerande nattningar och nätter genom att propsa på stor säng och det dessutom i samband med något så påfrestande som ett syskon?
Nix. Det utsätter vi henne inte för.
Kotte får en ny spjälis istället. Antingen en begagnad eller så en ny från Ikea. Vi får se var det slutar.
Så ja, de små kläderna äro tvättade och vikta. Syskonvagnen står och tronar i förrådet och mjukliften ska bara bäddas. Bilstolen ska få sina nyföddhetskuddar på plats igen och ett paket med nyföddblöjor måste vi köpa, och möjligen någon salva som tagit slut sen Bellen var bebis, men annars så är Kotte välkommen ut. Vi är nog så redo man kan bli om man säger så. Det vill säga – vi vet inte vilket kaos som väntar oss och vi kan inte få reda på det heller förrän unge nr 2 är här ;) Det är liksom bara att ta ett djupt andetag och tuta och köra, eller vad säger ni?

Jo. Och så tänkte vi eventuellt dra till Thailand några veckor i mars.
Mer om det senare.