Det är faktiskt inte klokt att det var en vecka sen vi åkte in till förlossningen tidigt på morgonen, och hon kom ut inte ens en timme efter att vi anlänt.
En vecka sen redan!
Som sagt, det flyter på här hemma med den nya lilla tjejen.
Storasyster Isabell då?
Ja, hon är väl inte superimponerad precis. Det tar på en att få ett syskon, såklart. Dela mammas och pappas kärlek plötsligt med en ny liten människa. Jobbigt!
Men så kommer kärleken fram emellanåt. Isabell kommer med fler och fler spontana klappar och pussar, absolut inget hårdhänt (inte än i alla fall, låt oss hoppas att det får förbli så men det är väl knappast troligt, inte när man läser om hur det kan vara att få ett syskon). Jaja, vi överlever säkert det också.
En liknelse som jag stöter på överallt när jag läser på nätet om syskonskap, att få ett syskon och syskonsvartsjuka (jag vill ju vara påläst så jag/vi kan handskas med det på bästa sätt) är denna:
Man ska tänka sig att ens man (i mitt fall då, ens fru i Robins fall) helt plötsligt kommer hem med en ny kvinna (/man) och säga ”Hej, det här är Stina, hon ska bo här nu – tänk vad mycket kul ni kan ha tillsammans – jag älskar dig lika mycket fortfarande men jag älskar Stina också”.
Kul.
NOT.
Förmodligen skulle åtminstone jag reagera på så sätt att jag skulle bli helt rabiat, helt jävla utom mig av ilska och sorg och på fläcken slå ihjäl denna Stina. Skita i allt vad fängelse heter och bara puckla på.
UT UR MITT HUS FÖR FAAAAAN.
Eller hur?
Det står också på alla ställen där man drar den här liknelsen att visst är den lite extrem, men den ger ändå en vink av hur det kan vara att helt plötsligt få ett syskon.
Så, lite förståelse får man ju ha.
Vi försöker ge Isabell så mycket uppmärksamhet och bekräftelse (utan att överdriva förstås) som bara är möjligt.
Jag tycker det känns viktigt att Robin har Molly en del stunder så jag kan pyssla med Isabell helt själv, typ leka, läsa och bara göra de vanliga saker som vi gjorde innan Molly kom.
Resten tar väl tiden hand om.
Såvitt jag vet har ingen blivit evigt deprimerad av att få ett syskon.
Jag tror det så småningom blir tvärtom.
Idag ska vi nog hänga hemma mest Molly och jag. Inte för att jag gjort så mycket annat de här dagarna alltså, men jag tror till och med vi skippar promenad.
Dels regnar det och dels så ska vi ändå ta dagispromenaden sen. Alltså att vi ska gå de ca 2 km till dagis och hämta Isabell och det mina vänner – är inte helt lätt för min kropp än.
Jag gick den svängen i förrgår och fick så fruktansvärt ont i bäckenet när vi kom hem och hade ont hela kvällen. Vagnen blir ju tung med båda barnen i och sen är det typ uppför hela vägen dit och jag har väl knappt fått ihop bäckenet än efter förlossningen för bara en vecka sen. Jag fick ont som foglossning – gånger flera. AJAJ.
Så eftersom jag vet att jag måste ta den turen idag så skippar jag vanliga dagpromenaden. Vi får nog av promenad i och med hämtningen.
Robin har bilen, annars skulle jag ta den. Och han jobbar och hinner inte hämta idag så då får det bli så.
Denna promenad med tung vagn och uppförsbackar kommer jag bara se positivt på sen, jag menar, motion liksom. Men nu, det är NU det är jobbigt, när jag fortfarande känner mig så pass nyförlöst helt enkelt.
Jaja. Det går det med.
Nu ska jag dammsuga lite. Molly sover som en stock och hon måste också – likt syrran Isabell – få vänja sig vid att sova i oljud. Hehe. Det har vi haft nytta av.
Jag är livrädd för att barnen ska bli så där oerhört lättväckta så att man måste tassa runt i filttofflor och banna den där knappnålen man råkade tappa på golvet.
Nä, det är inte min melodi.
Jag tror att om barnet får sova i lite lagom oljud från början så blir det mer tåligt i sömnen.
Japp!
Kommentarer