✫jempie

”Mamma är en elefant, pappa är en elefant, Isabell är en elefant men Tjorven är en filaff”

Jag orkar inte skriva så mycket ikväll utan jag lägger ut lite bilder från de senaste dagarna istället.
Okej?

Då kör vi.

Var kommer alla vidriga paddor ifrån? Jag får paniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiik!
Jag verkligen HATAR paddor, de är vidriga och läskiga och jag hoppar högt när jag ser en. De senaste kvällarna har det suttit ett gäng utanför vårt hus precis på gården där och så en i rosenrabatten.
Okej? Ska det va så här?
Då vet jag inte om jag vill bo kvar. Fyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyy

Idag blir våran stora lilla tjej Molly Lilian Gunborg hela 5 månader gammal!
Grattis sötmojsan säger vi.

I en gammal cool stickad tröja, ätandes lunch på nya uteplatsen (igår den 26:e)

Läste just en rubrik som fick mig att nästan sätta i halsen av garv pga att jag ibland lider utav galghumor…
Det var inne på ett forum där man kan ta upp alla möjliga ämnen mellan himmel och jord och här hade någon startat en tråd som hette ”Ska avliva hunden, men hur gör man med barnen?”
Låt dom leva för guds skull! Hade jag lust att skriva. Hahahahahahaha!
Men det var klart jag inte gjorde.
Lite syftningsfel kan man väl inte döma någon för.

Ehm…

Nu är vårt trädäck färdigt, tack du snabba snickare som jobbade så fort och bra. Nu kan vi äntligen inviga uteplatsen på riktigt, utan skrubbade knän och dylikt.
Nu fattas bara lite blommor och piff, men det kommer. Först ska jag bara försöka rädda kaprifolen åt Anna för vi har ingen annan plats på tomten som vi vill ha den och Anna är liiiiiiite mera trädgårds- får jag säga ”nörd” än vad jag (eller vi) är ;) så den får det nog betydligt bättre hemma hos familjen S.
Jag ska dock göra allt som står i min makt för att försöka rädda den först enligt konstens alla regler, just nu ser den inte pigg ut men det ska nog gå tror jag.
Jag är jättenöjd med trädäcket, varför lejer (stavning?) man inte snickare och andra hantverkare till saker lite oftare egentligen? När de väl infinner sig så blir det ju oftast väldigt bra! Jag menar, när man inte har kunskapen, tiden eller orken att ordna vissa saker själv.
Nu ska jag snart ut och plocka in Molly som ni ser sover i vagnen på nya däcket.
Sen ska jag i min ensamhet äta bakad potte till middag. Och gubbröra. Efter allt kärringgöra. Som typ tvätten. För att återgå till könsroller och det där jag skrev om här under ;)
Närå, men Bellen är hos farmor och får lite lyxegentid med full attention och Robin är i Strängnäs och jobbar.
Själv mår jag lite bättre idag tror jag, halsen känns aaaaaningens bättre. Men jag behövde lite vila.
Ikväll blir det till att ta det lugnt framför TV:n i soffan. Utstirrandes på vår nya fina altan.
Tjing!

Är jag nåt trött på det här eller?
Så fort det handlar om bilen, byggen, renoveringar och liknande saker så tittar hantverkaren/mekanikern/idioten på mig och letar sig sen lite omkring med blicken och frågar ”är han hemma?” eller tittar på Robin och säger ”vad har du för registreringsnummer?” eller ”vad har du för försäkring på den?”.
Eller som när vi skulle göra ordning köket i vår första gemensamma bostadsrätt ”vad har du för kök idag?” när vi pratade med en hantverkare på köksfirman. Tror ni jag blev lite irriterad då eller? Stå där som ett fån, bredvid pappa typ och diskutera hans kök. Inte mitt? Men min halva miljon jag står för i lägenheten, den gills inte? Nä det är såklart mannens lägenhet, kök, bygge, bil. Vad annars? ELLER?! Tänk att det finns kvar så mycket sånt här trams där ute. Otroligt.
Nästa gång svarar jag ”ja Robin är hemma, men han är sömmerska och jag är byggingenjör så det är bättre du pratar med mig”.

Imorse när jag vaknade var jag yr som ett svin.
Ramlade ihop i en liten hög i sängen bara jag skulle byta tuttsida för amningen. Ont i halsen har jag också!
Jädra dagisbaciller att ta fäste på mig med.
Snickaren som skulle bygga altan var först så sen att vi började tro att han inte skulle komma alls.
Det gjorde han till slut och nu förstår ni så är altanbygget igång. Eller ja, trägolvet då. Trädäcket, you name it.
Han hann sjukt lång bara idag, så imorgon blir det klart. Det kommer bli såååååå himla bra. Sån skillnad!
Från stenplattsbeklätt knäskrapar- samt tåbrytarområde (baserat på en sann händelse) till lent, jämnt och fint plankgolv i snudd på samma höjd som tröskeln ut liksom. Lyxigt värre tycker jag. Värsta skillnaden mot förut.
Kaprifolen fick dock stryka på foten, eller finns det någon vänlig själ som vill förbarma sig över den så ligger den här ute fortfarande tror jag och kippar efter andan. Grannen två hus bort fick magnolian men det blir ju pinsamt att ringa på där igen och fråga om de även vill adoptera kaprifolen. Heter det kaprifol förresten? Låter så fel nu när jag läser det. Jaja.
Tyvärr hittar jag ingen regelrätt förebild just nu men här kommer en undertidenbild. Så småningom skall jag nog lyckas hosta upp även en efterbild.
All right:

Lite konstiga färger pga fotande i halvmörker med blixt...

När jag och Isabell (och Molly) var ute igår så fiskade vi ju som vanligt nere i lilla vattendraget i diket.
Alltså, ”fiskade”, med vasstrån.
Efter en stund såg vi en sjöfågel där ute på Farstaviken och Isabell sa ”man kan inte fånga fågeln med fiskespö, då kan den fastna och bli död”.
Jag höll ju med men kunde inte låta bli att fnissa en smula åt resonemanget.

Idag på morgonen var jag tvungen att fråga igen:
”Isabell, kan man fånga fåglar med fiskespö?”
”Nej” svarade Isabell.
”Vad kan hända då?” frågade jag.
”Det blir trassligt”.

:D

Fredag är ju den dagen i veckan som jag är ensam med barnen. Som Isabell inte har dagis.
Den dagen är inte alltid den lugnaste eller fridfullaste dagen. Okej då, typ aldrig.
Att ha två barn är… ja… intressant. Asjobbigt i vissa situationer. Som inte går att förstå fullt ut förrän man har två små barn själv. Tyvärr alltså. Inte för att låta besserwisser (för det vet ni ju vid det här laget vad jag tycker om såna!) men man kan inte föreställa sig fullt ut när man har ett barn, hur det blir med två barn.
Det är nog den så kallade tvåbarnschocken.
I alla fall, jag har ju hunnit vara tvåbarnschockad i snart fem månader och har ju naturligtvis börjat lära mig saker, börjat planera utefter vad jag vet fungerar och inte fungerar osv, men ändå så går det fullständigt åt pipsvängen åtminstone några gånger varje sån här bådabarnenensam-dag.
När jag snudd på är nära att se vad det finns för gott i medicinlådan eller börja kolla enrummare på hemnet.
Desperat liksom.
För att i nästa sekund ligga på golvet med världens lyckokänsla i magen och med två kladdiga, larviga, skrattande och underbara barn kors och tvärs över mig.
En sak kan jag dock konstatera och kanske säga som ”tröst” till er som just nu är sugna på att skaffa nummer två eller kanske rentav väntar tvåan redan: Det blir roligare och bättre ju äldre de blir, hela tiden. Lättare. Mycket lättare!
Sen går det väl upp och ner genom olika åldrar, men jag kommer för alltid vara nöjd och glad över att det bara är två år mellan dem. Det känns perfekt, om än att man jobbar arslet av sig fullständigt ibland för närvarande, men ändå.

Här är i alla fall våran fredag, som mestadels var rolig och härlig (okej, stressig, men vafan kan man förvänta sig med två minimarodörer?! ;) )