✫jempie

Isabell igår när hon kände på mina kindben:

”Är det här dina flugben mamma?”

Har absolut ingen som helst aning om hur hon fick ihop det :D

Nattade barnen för  någon timme sen och det har varit tyst uppifrån  ett bra tag.
Plötsligt hör jag ett märkligt ljud uppifrån den ”sovande” övervåningen. Katten studsar ur soffan och tittar upp mot trappen och jag ryser så jag håller på att hoppa ur brallorna (ensam hemma med barnen då Robin jobbar).
Katten kutar iväg som för att fly detta urläskiga som nu bergis kommer ner mot oss från övervåningen och jag sitter ensam kvar med hjärtat i halsgropen.
Molly är en bebis och kan inte gå och Isabell som alltid varit så extremt okrånglig med insomning och sovande har A L D R I G lämnat rummet efter att hon nattats, hur lång tid hon än skulle tagit på sig för att somna (typ en krångelkväll som jag skrivit om tidigare tex).
SÅ VAD ÄR DET?
Stålsätter mig och smyger bort mot trappen och tar två steg upp, sneglar försiktigt upp mot övervåningen och möter en meterhög varelse i rosablå nattlinne – med glasartad blick som liksom inte är med riktigt.
HJÄLP jag ser ju att det är Isabell men hon är inte vaken, eller i alla fall inte helt.
Jag tycker det är småläskigt med sömngångare och är det nu så här att hon kommer att börja gå i sömnen titt som tätt (som ju ändå är rätt vanligt bland barn i olika perioder!) så känner jag bara att okej, lite halvjobbigt där ja…..
Jag går fort upp mot Isabell eftersom jag är rädd att hon ska ramla (hon går annars rätt bra i trappor numera men jag vet inte hur bra hon går sovande!) och liksom tar tag i henne försiktigt och ska vända henne och gå upp igen.
Då blir hon som arg spaghetti och liksom segar sig ner, men motsträvigt på något sätt. Då tänker jag att jag ska lyfta upp henne och bära tillbaka henne men det går liksom inte heller, jag får inte tag i ungen!
Till slut lyckas jag i alla fall baxa tillbaka henne till sängen och hon säger att hon ska vara vaken. Hela den här situationen är liksom bara så inte Isabell, så jag talar om för henne att det bara är mammor och pappor som får vara vakna nu, alla barn (och alla djur!) ska sova.
Jag sjunger för henne igen och säger att jag kan ligga kvar en liten stund. Efter 3 minuter säger jag att jag ska gå och får en lam protest.
Sjunger Videung igen och går.
Tittade till henne typ 10 minuter senare och hon sov som en liten stock.
Phu…
Jag minns att jag själv gick i sömnen en period.
Men det är ingen direkt höjdare med sömngång!

Isabell går i sin faders fotspår och styr kosan mot en karriär som fotograf.
En bit kvar, har hon väl. Men annars så.

Isabell porträtterar sin mor

Idag åkte jag och Isabell ensamma in till stan!
Molly var hemma med pappa, som fick trycka i henne puré och ersättning bäst det gick. Och tänk, det gick! Skönt som fasen… Molly har ju varit väldigt tuttälskande och desto mindre matälskande hittills. Men det börjar kanske ge med sig en smula. Är det bara farsan hemma så är det ju, och då går det bra ändå uppenbarligen.
Målet var först och främst kiropraktor Micke som skulle justera mig litegrann.
Sedan åt vi på Mcdonalds och sist gick vi och hälsade på lite snabbt på mitt jobb.
Vid det laget var Isabell – som inte hade vagn med sig, hon är en stor tjej nu! – jättetrött och somnade som en liten ostkrok hängandes på min höft med huvudet på min axel.
Dock vaknade hon till och blev pigg när hon insåg att vi var på väg ner i tunnelbanan igen, vid Östermalmstorg och skulle såklart stå själv i rulltrappan.
Så idag har hon varit på äventyr modell större i hennes värld och åkt buss, tunnelbana, hissar och rulltrappor – snacka om att hon somnade gott nu ikväll!
Just det, vi gick förbi en Stadium-affär på Kungsgatan också och där hängde jag och Molly på STORA bilder i två STORA skyltfönster. Märklig känsla! Isabell skrattade och pekade och tittade och konstaterade till slut att ”där är mamma och Molly, Molly har inget hår”.
Haha ja jävlar.
En annan rolig sak var ju när vi var hos kiropraktorn också, ni skulle sett Isabells min när jag fick hoppa upp på britsen och han böjde och bände mig åt olika håll så det knakade.
Hon frågade lite halvt oroligt/halvt nervöst och fnissande ibland – som för att kolla att denna ytterst märkliga situation verkligen var okej – ”mamma, vad gör du?” ”ska du ligga där?” ”vad ska ryggdoktorn göra med dig mamma?” osv.
Jag märkte att när jag tittade på henne med ett stort leende och anlade en självklar attityd som uttryckte att ”detta är fullständigt normalt, allt är lugnt” så blev hon full i skratt istället och kunde skoja med i situationen.
Stackars, hon måste verkligen undrat :D

Här är några bilder från idag:

Grattis lilla Molly som blir 7 månader idag.
Dagen innan midsommarafton började hon resa sig så här:

Åååååå HEJ!!!

Isabell fick överta en riktig cykel utav Tove och Lina häromsistens, idag hade vi äntligen tid att greja med stödhjulen och att prova första gången.
Jag måste få säga att Isabell var så himla duktig! Hon cyklade för glatta livet nästan på en gång.
Kolla in stolta tjejen:

Idag premiärbar jag Molly på ryggen istället för på magen.
Magen kör vi fortfarande men det är så skönt när man kan börja ha bebben på ryggen istället och få framsidan lite mera fri till annat pyssel så att säga :) Molly är ju inte precis någon liten tjej längre. Dryga 9 kilo väger hon. Och imorgon blir hon 7 månader – grattis en dag i förskott Mojsan!

Öh? Vart tog morsans sköna tuttar vägen?

…för att inte vara som alla andra.
”Glad” eller ”trevlig” midsommar känns så uttjatat så nu önskar jag er alla en GOD MIDSOMMAR – alltså, hoppas ni får mycket sill och nubbe.

Puss och kram

Allas Eder
Jempie ;)

Min farmor frågade mig (om jag inte missminner mig alldeles) för ett tag sedan, här bland kommentarerna, vad jag tyckte om med vår trädgård istället för att bara vara rädd för alla äckliga skrikande sniglar, och det ska jag tala om här i ett inlägg idag.
Ledsen farmor för att svaret kommer så sent, men som vanligt är jag så glömsk och har helt enkelt glömt att jag skulle svara!

Detta är jag alltså glad och stolt över, i vår trädgård:

Jag sitter på golvet med en ostmacka och ett glas nyponsoppa. Molly övar på att krypa (nix, hon har inte hajat det helt än!) och överallt runtomkring mig är det smutsigt och rörigt.
Imorgon är det midsommarafton. Det kommer ett helt gäng människor hem till oss.
Robin jobbar (idag alltså, inte imorgon midsommar).
Det står ett nytt kylskåp halvvägs in i sitt hål. Måste kapa en halv centimeter utav en sned trälist för att få in det helt. Det är inte ens igång än eftersom man måste vänta 6-12 timmar så att alla vätskor rinner ner ordentligt.
Vi har hela vår midsommarmiddag packad i kylväskor.
Och tror ni Molly led utav ond tandsprickning härom natten ni vet som jag skrev om?
Nej, det var öroninflammation.

Det här med tajming har aldrig varit Robins och min grej.