✫jempie

Molly nyss:
Gick 6 små steg på raken! Bärandes en fotboll :)
10 månader och 3 dagar gammal.

Nu ligger vårt radhus ute till försäljning.
Kom, kom, kom och köp! ;)

Alltså det måste vara något fel på mig.
Kan man vara allergisk mot någons utseende, utan att för den sakens skull liksom vilja vara elak?
För det är nämligen inte min mening.
Men vet ni, jag KLARAR INTE AV Andreas Weises utseende. Alltså, Arnes son.
Ända sen jag såg honom för första gången i Idol som jag följer halvslaviskt så har jag snudd på varit tvungen att ha en hink bredvid soffan.
Jag vet inte om han varit en del i något utav mina tidigare liv (oh my god hoppas inte!) eller vad fan människan har gjort men jag KAN INTE TITTA PÅ HONOM.
Nu sjunger han på Idol och jag bara måste ta upp datorn och pyssla med något annat en stund. Därför får vi hoppas att han åker ur Idol fortast möjligast så jag kan börja ha ögonen på burken igen.
Usch vilken elak person jag låter som, jag menar inte att vara det. Han är säkert jätte… eh.. trevlig.
Lite överspänd möjligen.
Jag har länge funderat på vad det är som gör att jag inte kan titta på honom och ikväll kom jag på att han ser ut lite som Frankensteins monster fast typ, blond. Och levande på riktigt.
Det blir någon galen konflikt i åtminstone min hjärna.
Nä nu ska jag sluta vara så dum och ytlig.
Men… Nä.
Nu är jag tyst.

”Glestandad kam” blev ”gleskammad tand”.
Är det en omskrivning för att borsta tänderna för sällan, tro?

Idag fyller Molly 10 månader, hon är en stor tjej plötsligt.
Första året med Bellen gick löjligt fort, det här året med Molly har gått ÄNNU fortare.
Okej det är två månader kvar till 1-årsdagen men ändå.
Igår hade vi späckat schema som vanligt om söndagarna numera. Vi har flera visningar att gå på, i olika områden för att känna efter och reka och så. Sen är det ju som vanligt att Robin egentligen har massa jobb att göra men igår struntade han i det så vi hade en lugn och skön kväll efter rundturen på södra sidan. (Kollade film på kvällen, på ”De kallar oss mods” och det är något jag har missat kan jag säga. Jag satt som klistrad med oerhört konstiga känslor i kroppen, främst som mamma då. Herregud jag var tvungen att gå upp och riktigt pussa halvt ihjäl mina egna barn som låg och sov däruppe i sina rum. Ska kolla de två andra filmerna i trilogin samt läsa en liten bok vi fick i helgen, i ämnet.)
Vi hade en lista med visningar på hus och radhus i bland annat Sköndal och Gamla Enskede.
Vår dröm, absolut totala dröm är att köpa ett stort, fint, gammalt men upprustat (jo lite kan vi göra själva men inte allt) hus någonstans runt där i Gamla Enskede. Men det är ju inte gratis precis.
Vi har dock ett ganska stort upptagningsområde för vad vi tänker oss som nästa boende. Det viktigaste förutom att vi totalt TRIVS och känner att området känns RÄTT är att det finns tillräckligt med rum för våra tänkta, önskade tre barn och ett till oss då såklart samt en ordentlig del för Robin att ha sitt företag i.
Jag kan säga som så att det är inte det lättaste. Kollar man rent husmässigt så är det nog standard i den här stan att ha TVÅ barn eller att de ska dela rum hit och dit och absolut inget eget företag. Vidare har jag ju en dröm om att bo i närheten av tunnelbanan men inte för långt ut, alltså inte någon utav stationerna för långt från stan. Min gräns på Farstalinjen går vid Gubbängen MÖJLIGEN Hökarängen. Min gräns på Skarpnäcklinjen går vid Kärrtorp och min gräns på Hagsätralinjen går vid Stureby i absolut yttersta nödfall så vid Bandhagen, fast nej. Nej.
Detta kanske sticker i somligas ögon och det tänker jag inte ta någon hänsyn till, faktiskt. Jag älskar ”gröna-linjen-områdena” men ut till en viss gräns.
Så är det bara. Dock finns det mängder utav fina ställen även längre ut på dessa linjer – jag vill bara inte längre ut, helt enkelt.
Som tur är så verkar jag och Robin vara oerhört synkade i hur vi tänker oss, känner och vill. Det är nog därför vi är gifta och trivs tillsammans, tror ni inte?
I alla fall.
Jag LÄNGTAR halvt ihjäl mig efter att vi rett ut den här soppan med vår försäljning. Eller det är väl ingen soppa egentligen mer än att vår ordförande skall skaka fram en besiktningsman från föreningens försäkringsbolag som ska komma hit och kolla fuktskadan, vilket inte borde ta så lång tid om det nu inte vore för att vår ordförande är rätt noggrann och pekamedhelahanden så hon vill ju prompt samköra detta med ett annat fuktärende vi har i föreningen.
Vi känner ju dock att skit i att samköra skicka hit någon och få det bedömt fort som fan vi ska ju sälja och tänk om det är något som står och blir värre och värre hela tiden? Då kan hon ju få renovera vårat badrum själv sedan, om hon vill.
Nu blev det sidospår, men ändå.
Jag längtar så tills vi har sålt och kan börja leta och bjuda på hus på RIKTIGT. Vi vill ju inte köpa innan vi har sålt, som vi gjorde förut. Som de flesta gjorde förut men som de flesta verkar undvika i dagsläget.
Och sen är det ju så här, får vi inte så att vi blir nöjda nu så säljer vi inte, då avvaktar vi och ordnar färdigt vissa saker först. Vi har ju ingen panik på det sättet, med att flytta.
Får vi inte vad vi vill ha nu så struntar vi bara i det och lägger ut det till försäljning i vår istället.
Vår förhoppning är ju dock att det säger SVISCH nu när huset läggs ut och det kommer mångra intresserade på visningen och så bara hugger det rakt av.
Med tanke på vad vår käre barnboksförfattare till granne sa, att han inom loppet av en timme härom veckan hade träffat TVÅ personer som sa ”här ska jag bo, finns det inget till salu? Isåfall köper jag det på en gång”.
Dessvärre visste inte vår käre barnboksförfattare till granne att vi tänkt sälja då så han ryckte på axlarna och sa ”tyvärr, det är ingen som säljer här för det är så otroligt vackert och underbart här att ingen vill flytta”.
När barnboksförfattaren sen några dagar senare hörde att vi ville sälja blev han helt utom sig av någon obestämbar känsla och ringde upp en utav dessa personer på en gång – som tyvärr JUST hade skrivit på för ett annat hus.
Och blev skitbesviken. Den som ville flytta hit, alltså.
Fatta vilket oflyt?! Hahaha ja det är vi i ett nötskal ser ni, när det kommer till den här typen utav business.
Men men, en utav dessa två sugna personer finns ju fortfarande kvar där ute och vill förhoppningsvis fortfarande bo här.
Igår var vi på visning till av helt otroligt perfekt hus i Sköndal.
”MEN HALLÅ JENNIE DITT PUCKO DET FINNS JU INGEN TUB DÄR!” tänker ni andra inbitna tunnelbaneåkare då.
Och nej, precis. Det är det som är mitt gissel. Mitt ENDA gissel med detta perfekt hus, vill säga.
Frågan är då bara – kan jag vika en liten tum i mitt tänk för att få ett hus som passar våra behov helt perfekt men som kräver ett litet bussåk på några minuter för att komma till tunnelbanan?
Jo men jag tror det. I övrigt ligger ju Sköndal supernära allt vi vill och det ligger inom våra ramar för vart vi vill bo, i ett jättegulligt område och framför allt – huset var alltså helt ofattbart perfekt för oss med stor företagsdel och ändå gott om rum för övriga redan födda men även ofödda familjemedlemmar.
Dessutom kändes priset som passande för vår plånbok efter vi räknat in en halvhetsig budgivning.
”Vad är då problemet?” undrar ni. ”Köp för fan så vi slipper ditt tjat här på jempie sen!”
Ja… men vi har ju inte sålt än… och det tar ju minst ett par veckor till innan vi eventuellt kan ha sålt. Och vi TÖRS inte köpa först.
FAN.
Vilket oflyt.

Fortsättning följer…

Molly gick tre steg på raken idag, efter att hon för ett par veckor sedan lade projekt ”gående” åt sidan en stund.
Idag var hon på ´et igen alltså.
Imorgon fyller hon 10 månader. Jag tror hon kommer att gå innan 11 månader, men det där vet man aldrig.
Lite kul att gissa dock.

Jag vet inte vad jag ska tro.
Nu talar vi lite allvar här för ovanlighetens skull.
Isabells farfar dog hastigt månaden innan hon föddes och sen dess har hon ju hört talas om honom genom oss och sin farmor och så.
Vi visar bilder och berättar.
Länge nu har hon dock sagt saker som att hon har pratat med farfar, att han lever och så.
Nu sa hon precis ”mamma, farfar lever visst”.
”Gör han det?” frågade jag. ”Vart då?”
”På ett ställe som jag inte förstår” sa hon då. (Men va liksom?!!)
”Han är rolig och vi pratar om dig så du skrattar”…
Det lustiga är att hon vet inte hur rätt hon har! Han var skitrolig och vi skojade och skrattade mycket.
Det är förjävligt att han inte fick vara kvar så barnen och han hann träffas men jag är på något sätt säker att de ändå känner varandra.
Barn är öppna på fler sätt än vad vi är, tror jag.
Klart hon har kontakt med farfar.

På väg hem från dagis:

Isabell: Mamma, är du en man?
Jag: Nej, jag är en kvinna
Isabell: Ja men pappa, han är en man
Jag: Ja just det, det stämmer
Isabell: Men du är kära i varann
Jag: Ja precis
Isabell: Men vem är pappa kär i då?