Är det någon som tycker det känns som att det verkligen är julafton på fredag?
Så där känner jag varje år, en slags overklighetskänsla över att det redan är julafton. Skitkonstigt egentligen, jag menar, vad spelar det för roll? Julafton är ju egentligen bara en vanlig dag, typ som 14 april eller varför inte 22 mars. Men just julafton hänger man upp sig på. Ja inte sjutton går jag och tänker några dagar innan den 14 april att ”oj, fan, tänk att det är den 14 april på torsdag, jag fattar det inte!”. Det gör man ju inte.
För jag tycker inte att det är så specielllt egentligen, med julen.
Hittills har det oftast inneburit dåligt samvete, tjafs, missnöjda människor och en stressig dag med massa måsten. Hur kul är det egentligen? Jag hoppas att det från och med nu infinner sig ett slags lugn kring jularna. Ja så lugnt det kan bli nu då, med två små kring fotknölarna.
Ni skulle sett våran middag idag.
Jag och Robin bara satt och kände oss helt tafatta i kaoset. Slängde ett öga då och då på varann och liksom talade utan ord ”fan är det inte läggdags för dem snart?!” typ.
Molly åt. Ja till en början i alla fall. För när hon är mätt så är hon och då nöjer hon sig inte med att låta maten vara och låta bli tallriken. Nej, då börjar det verkliga kaoset. Det är då hon utan att man hinner reagera – och även om man hinner reagera så hinner man inte kasta sig dit – tar tag i tallriken och ställer den på högkant i knäet på sig själv. All den maten hon känt att hon inte orkat faller således ner i högar på de små låren, i barnstolssitsen och ner genom hålen för benen och ut på golvet. Ja, en hel hög hamnar förstås på barnstolens bricka också. Tror ni att hon låter det vara så? Nej, förstås inte. Här börjar hon nu greppa maten i stora nävar och kasta omkring sig, det dunsar falukorvsbitar, tomater eller varför inte tacossåsindränkta köttfärsklumpar i väggen bakom Robin så det står härliga till. Ofta får man skrapa bort eländet när man upptäcker det senare på kvällen (när det sker har man fullt sjå att försöka få henne till sans, samtidigt som man med foten håller tillbaka Isabell som ska smita från måltiden).
Molly kastar alltså nävar med mat både hit och dit och det sista såsiga, det hon inte får tag i, smetar hon snabbt ut på hela ”stolsbrickan” och sen upp i håret och gärna lite i öronen också. Är hon trött får sig ögonen några smetiga gnugg också.
Man sitter till slut bara med halvöppen mun och betraktar eländet och vet inte var man ska börja för att få det att sluta. Så att säga.
Samtidigt som detta pågår sitter Isabell och sjunger, plockar med maten, ramlar av stolen, tappar en gaffel, spiller ut mjölk, får ett utbrott för att det inte var korvstroganoff idag också, slår mig på armen med skeden för att jag lagt upp majs på hennes tallrik, halvgrinar över att salladsskålen kan komma att brinna upp för att den står precis intill adventsljusstaken, skriker åt Molly att vara tyst eller springer iväg och ”ska bara” och en HEL del annat.
Inte fasen är det konstigt att jag och Robin äter senare än barnen ibland.
Efter 19 är det lugnt.
Man suger gärna på en skorpa till nöds, så länge.
Håll utkik – jag planerar att göra film utav eländet.
”Middan from hell”, skall den heta.
Tror jag.
;)
Ungefär så här brukar det se ut.
Kommentarer