Dramatik på hög nivå
Just som jag börjat vänja mig vid tanken på att Emma nog bara är lite hostig så inträffar det som skrämt skiten ur mig mest i mitt liv hittills.
Emma äter ett mål, hostar några gånger och slutar sen att andas.
Jodå, ni läste rätt!!
Hon kämpade febrilt med att få in luft (det var totalt igensatt av troligen slem) och jag grips av total panik och bara börjar dunka henne i ryggen/gröpa ur slem ur munnen/miljoner andra lönlösa försök och det går kanske ca 15 sekunder innan hon äntligen får in lite lite luft, så hon kan pipa lite åtminstone, och jag ringer i panik till 112.
Hade ni som jag varit där hade ni också garanterat trott att loppet var kört. Det var helt fruktansvärt.
Jag skriver om det nu och sen vill jag aldrig mer prata om det, så känns det.
112 hjälpte mig få hyfsad ordning på henne igen via telefon och sakta men säkert fick ungen normal färg och så gott som normalt beteende.
Därefter var jag så skärrad att ni anar inte.
Vi pratade en stund och jag fick svara på massa frågor om hur hon nu betedde sig, färg osv.
Till slut bedömdes det att hon inte behövde ambulansfärd men att jag skulle åka in till Sachsska om jag var orolig.
OM JAG VAR OROLIG?????!!!
Jag är ALLTID orolig för mina barn och i synnerhet när de precis har hållit på att nästan checka ut.
Så vad väntade ni er?
Här sitter vi nu, inlagda för observation i till att börja med några timmar.
Såklart var RS-testen slut men de misstänker det och att det fortfarande bara är på upptakten… (GULP!)
Fyfan för det där jävla skitviruset säger jag.
Jag nästan kräver en sommarbebis om några år (trots att vi ser oss som färdiga, man ska väl aldrig säga aldrig dock) för att få njuta och slippa oroa mig för den här skiten under nyföddveckorna.
Jag är så arg, ledsen och besviken på alla jävla omständigheter hela tiden!
Inlagd gurka.
Doktorn sa sen inne på Sachsska också att de i princip inte kan kvävas av sitt slem och nej kanske inte, men det känns inte helt normalt att de ska tappa andan och bli blå och behöva bli mörbultade för att komma igång själva heller.
Slagen hjälte. Den lilla alltså.
”Du då, har du ätit?” frågade sköterskorna och nej det hade jag ju inte hunnit.
”Då hämtar vi lite fika” sa de.
Tur det.
Nu är jag oerhört mätt.
Och nej, jag har inte druckit upp kaffet och slafsat i mig godbitarna – detta var vad jag fick.
Vatten, bröd, ost och smör.
Charmigaste brödet också.
Det är nu resten av mina gravidkilon ba ”hejdå Jennie, det gick undan nu på slutet”.
Och det är ju alltid positivt.
Jaja.
Inga liknande inlägg..
carola
Kicki
Gina
Johanna C
Usch vad hemskt!! :(
Stackars lilla Emma o stackars dig!
Det måste vara det absolut värsta som kan hända som mamma, att ens barn plötsligt slutar andas!
Hoppas att hon kryar på sig snart.
Kramar, Linnéa
Den typen av händelse är skitjobbig!!!
Men fy va otäckt!!! Vet ju hur hemskt det är (och hur hemskt du tycker det är) när någon sätter i halsen. Men när det gäller ens barn stannar ju hjärtat bara av att tänka tanken. Tänker på er och sänder en massa pussar och kryapåsig kramar!
Krya kramar till dig Jennie och Emma, jag håller helt och fullt med dig…. och man har rätt att reagera kraftigt som förälder. Bättre ”safe than sorry” heter det väl. Hoppas innerligt att det inte blir värre för er.
Usch stackars Emma och stackars Jennie… hemskt… vem skulle inte få panik? Har hemma jobbar vi på sommarbebisar men är ändå rädd för att de ska sluta andas… har du kollat upp andningslarm ngn gång? KRAMAR!
Men fy fan va läskigt! Stor kram till er!
Men fy vad hemskt…
♥