✫jempie

Stor dag för Isabell imorgon: Första åka-iväg-utflykten med förskolan, med matsäck och allt!
Hon har valt kalla rullade pannkakor.
Hoppas allt går bra bara och att hon inte brås på mig när det kommer till utflykter med förskola/skola.
Jag hade fan sånt oflyt varenda gång.

1. Jag hade sönder glaset inuti chokladtermosen och fick ryggen täckt av varm choklad varje gång

2. Jag fick diarre på pendeltåget när jag åkte med lekisgruppen

3. Jag var den enda i klassen som inte hade några skridskoskydd och fick förödmjukande nog bli buren av fröken mellan omklädningsrum och isbana

4. Jag ramlade i sjön från en flotte under en friluftsdag och hade givetvis inga extrabyxor – fick låna ett par vindbrallor av killen jag var kär i (han visste givetvis inte att jag var kär i honom, det var hans medföljande mamma eller farmor eller någon som tvingade honom att låna ut dem) och byta om bakom en sten med hjälp utav fröken

5. Jag skämdes ihjäl varje gång vi skulle cykla iväg någonstans med klassen, på utflykt.
Jag var nämligen den enda som hade hockeyhjälm vid cykling och det var man naturligtvis väldigt noga med att tala om för mig.

6. Äh, det räcker nog så. Ni fattar.

Är det nån som läser?
Är alla bortskrämda utav att jempie.se virusvarnat (för somliga)?
Tror det ska vara åtgärdat nu.
Jag får inte saker och ting att stämma – statistiken skvallrar om fler läsare än någonsin men kommentarerna är färre än någonsin.
Färre än färst.
Joråsåatte…

En utav de roligaste saker Isabell och Molly vet är att klä ut sig eller sno Robins eller mina skor och mössor och sånt:

Ja, den existerar ju överhuvudtaget inte, det kan vi vara överens om va?
Nu hade ja preciiis hällt mjölk i mjölkskummaren och skulle just ladda espressobryggaren med en liten pod eller vad fasiken ni nu kallar dem – alla säger olika – jag säger patron (äh never mind).
I alla fall. Bebban sover sin ”långa lur” nu. Tänkte jag.
Det gör hon ju nästan varenda dag.
Men just när jag tänkte så: ”Uäääääh!” (=”maaaaat!”)
Jaha.
Jag hamnade här:

Isabell: ”Mamma när vi var i grekland då såg jag en pyttepyttepyttepyttepyttepyttepyttepytteliten brandbil
Jag: ”Jaha ojdå, den kommer inte jag ihåg”
Isabell: ”Du kanske inte såg den”
Jag: ”Så är det nog…… Men vet du, i Grekland är det just nu jättejobbigt att bo, de har inga pengar”
Isabell: ”Nej och då kan dom inte köpa något va?”
Jag: ”Nej precis”
Isabell: ”Men vilken tur att pappa har pengar i fickan ialla fall! … (eftertänksamt) ”Fast han bara slänger pengar överallt…”

(???!) :-D

Kakafoni inifrån vardagsrummet just nu:

- Rasmus på luffen på TV
- Erik Saade med ”Popular” på padda 1
- Toca Boca Hair saloon på högsta volym på padda 2

Snart vaknar väl gnällepelle och ska ha mat också.
Det hörs det med vill jag lova.

Emma däckade i sin takvagga tillsammans med nappen (som långsamt går bättre och bättre!) och sin snuttekanin som Isabell döpt till Skuttis och som man med fördel buffar till vid nappen så att den inte ramlar ut:

Jag tror aldrig jag har varit så ensam som jag har varit de här snart fem åren som ja vad ska vi kalla det, hemmafru?
Det började ju sommaren 2007 när jag väntade första barnet. Då blev jag sjukskriven i typ vecka 23 pga GBS och ständiga, starka sammandragningar som gjorde att man var rädd för en för tidig förlossning.
Så blev icke fallet utan jag födde som önskat kring BF, en vecka efteråt till och med. Den 23 december.
Jag var hemma i drygt ett år, hann jobba några få månader innan det var dags att gå på ledighet med barn nummer två.
Sen var jag hemma med Molly medan vi bodde i Gustavsberg och när Molly var drygt ett så flyttade vi tillbaka till Hammarbyhöjden. Här hade vi inga dagisplatser att tillgå då vi tackade nej till de vi blev erbjudna på ett sunkdagis flera kilometer ifrån vår bostad. Vi kände varken för att ha så långt till dagis igen eller på den lilla stugan med dåligt rykte.
Istället hade vi nu etablerat en kontakt med den underbara förskolan i vårt eget hus och de kunde ge en plats åt Molly ganska på en gång fast med start ungefär ett halvår senare. Isabell skulle de göra allt de kunde för att försöka få in sa de, men de kunde inte garantera något.
Att de ens hjälpte oss på det här viset är bara att tacka högre makter för. Eller möjligen den helt guld värda föreståndaren.
De ville hjälpa oss helt enkelt.
Jag fick alltså lite hastigt och lustigt typ förlänga min mammaledighet med Molly ut i tomma intet (till ett halvår framåt, utan mammadagar kvar – fattigt!)  och även med Isabell hemma plötsligt igen, som ju hade gått på dagis i Gurra.
Så det var med is i magen och Isabell hängande i luften ett ganska långt tag.
Och så plötsligt damp det äntligen ner ett brev i lådan där denna underbara förskola nu skrev att man hade ordnat en plats åt Isabell med, i samma hus.
Jag typ DOG av glädje! Eller vi! Vi var så lättade och SÅ glada!
Men det var ju ändå flera månader kvar tills inskolning, dock var det med ett väldigt mycket lättare sinne jag nu drog omkring på ungarna i närområdet dag ut och dag in med min jävliga foglossning till råga på allt. För unge nr tre hade ju hastigt och lite oplanerat blivit till några år tidigare än vi tänkt oss ;-)
Hösten kom och barnen började på förskolan och så kom vintern och lillasyster föddes.
Och här är jag nu.
Under hela den här tiden kan man egentligen säga att jag mest umgåtts med mina barn. Jag har inte haft någon mammaledig kompis i närheten utan alla har ju jobbat.
Och Robin har jobbat. Jävlar vad han har jobbat.
Och tur är väl det, eftersom jag inte kunnat bidra till det gemensamma om man säger så.
Men för att sammanfatta en utsvävad story – jag har inte umgåtts med regelbunden ”täthet” med jämngamla människor på flera år.
Undrar om det kan vara skadligt i långa loppet? Alltså jag har inget emot att umgås med mina barn jämt och ständigt, men det är jobbigt och påfrestande mellan varven och framför allt vill jag umgås med kompisar OCKSÅ.
Jag saknar det här med att åka tunnelbana till jobbet, köpa en latte och smörgås på vägen från tunnelbanan och sen skratta med kollegorna i sådär 6-8 timmar i sträck.
Så ni som tycker att jag har blivit fläng och inte verkar vara riktigt som ni andra – det kanske har sin vettiga förklaring trots allt.
Jag har blivit en enstöring, typ som han Bertil i rullstolen ni vet, i Skrotnisse.
Jag har nästan börjat få lite sådan röst, jag pratar för lite så när jag väl pratar blir det en ansträngd röst som blir trött fort.
Lite väsande sådär.
Tänk på det, nästa gång ni träffar mig.
Att där kommer den sedan fem år tillbaka enstöriga Bertil-människan.
Det kan ta ett tag att locka fram mig ur mitt skal igen kanske. Jag vet inte hur man beter sig längre.
Jag kan bara ta hand om barn.
Och det är ju inte så bara egentligen.
Det är det faktiskt inte alla som kan.
Det ska jag ha en dunk i ryggen för.
Tycker jag i alla fall.
Mm.

När vi kör matkassarna och lagar ”riktig” mat, oftast måndag till torsdag, så äter ungarna ungefär 3 tuggor var.
När det blev makaroner och köttbullar för att jag – trots att det är måndag idag – inte orkade laga den planerade maträtten under trebarnsstress så jublade de.
Men trots lyckan över älsklingsrätten:

Tugga tugga

Hm, jag måste hitta på något…

Jag kanske kan gegga lite

Hihi, JA det gör jag!

Kolla mamma!

Jag ha ätit fäddit nu

…Och så var det med den middagen.
Också.

Natten till idag sov Molly utan blöja – det gick galant!
Vaknade någon timme tidigare, ropade på pappa och fick komma upp och kissa på toaletten och la sig sen och somnade om igen. Så klockrent.
Hon har ju varit utan blöja dagtid i några veckor fram till nu och visst händer en och annan olycka men oftast går det hur bra som helst.
Allt detta utan det minsta tyckande eller pushande från oss – vi hade knappt börjat erbjuda pottan när hon bara bestämde sig för allt detta själv, precis som det blev med Isabell då det begav sig.
Och pottan är förresten undanställd, våra ungar har ratat den till förmån för toaletten direkt.
SKÖNT som tusan tycker vi!! Alla moment färre är guld.