✫jempie

Isabell är sen jag blev mammaledig igen, ledig från dagis på fredagar i huvudsak. Men igår kväll kom vi på att vi skulle byta detta fredag mot torsdag denna vecka eftersom vi har en del att stå i imorgon då Robin ska ha lite 30årsfirande.
Således var hela familjen hemma idag eftersom Robin för en gångs skull inte direkt hade något jobbrelaterat han behövde fixa med så där akut.
Vi åkte till Nacka och ordnade med pass åt Molly och så vidare till Hammarby sjöstad för att ge mig en spruta inför Thailand. Robin och Isabell var och tog sprutor härom dagen själva när jag låg hemma och var kass i magen efter min lilla mjölkproteindiet ni vet.
Så nu är vi alla sprutade och klara, ja, alla utom Molly som är för liten för den typen av spruta.
Ni anar inte hur gulligt Mollys pass kommer bli, ojoj.
Jag fick sitta på en pall framför kameran med Molly Hösäck i knät och så en vit skärm mellan Molly och mig. ”Kan du få henne att hålla upp huvudet lite så hon blir lite rakare?” frågade den unga tjejpolisen i luckan.
”Hon är två månader” sa jag. ”Hon har liksom inte riktigt fått den styrseln än”.
”A okej jag förstår” sa polisen, och nöjde sig med den hösäckiga bilden hon tagit.
Det kommer att bli sjukt gulligt, var så säkra.
Lite problem med att få till sin namnunderskrift hade hon iofs, Mollystackarn…
I alla fall. Sedan åkte vi alltså till sjöstan och jag fick min spruta och så tog vi en hastig fika på ett café.
Isabell älskar att få gå på fik och äta kokosboll. Så det är en stor händelse när vi väl gör det, för det är minsann inte varje dag (naturligtvis).

Här är några bilder:

Jag har nu korat den svåraste situationen som tvåbarnsmamma: Nattningen när man är ensam en kväll. Vart faaan gör man av en skrikande famn-tutt-gos-törstande bebis medan man nattar en sjukt åsiktsstark tvååring? Svar: Man sätter den gallskrikande bebisen i en babysitter utanför tvååringens dörr och brottar ner den gallskrikande tvååringen i sängen, därefter ber man till Gud om att tvååringen skall sluta skrika medan man kutar ut och ammar den gallskrikande bebisen på plats där på hallgolvet. Sen kutar man in till tvååringen och brottar ner denne i sängen igen och har man då en galen TUR, så slutar skrikandet* (*protesterna eftersom det bara är mamma tillgänglig) och övergår till djup sömn. PHUUUUUUU. Jag prisar de kvällar maken är hemma och vi kan ta varsin. Och ja, jag vill fortfarande ha en tredje. Men då ska den första ha hunnit bli bra mycket större…

Så hörrni två- eller flerbarnsmammor: snälla delge mig Era svåraste situationer och hur ni löser dessa. Alltid kul med lite igenkänningsfaktor eller helt enkelt bara att få höra att andra har det hett om öronen ibland också.

Seså, fyll kommentarsfältet nu.

Robin myntade ett nytt ordspråk idag vid middagen:
”Den som gapar efter mycket sätter ofta i halsen”. Jag tyckte det var askul och garvade så jag nästan satte i halsen.

Sen finns ju ett annat bra: ”Den man ligger med får bädda”

Vår yngsta dotter är en riktigt kurvig liten dam.
Hon väger nu 6300 gram. För 6 dagar sedan, när vi var på akuten med henne ni vet, vägde hon 6010 gram. HUR kan man gå upp så mycket på bara 6 dagar när man är så liten? Men så har det varit hela tiden. Hon har gått om sin 2 månader äldre ”pojkvän” i vikt nu. Bara sådär liksom.
Ja… Jag tyckte väl mina brallor hade börjat hänga lite. Det är nämligen så att hon snart käkat upp nästan alla mina graviditetskilon som var ca 20 till antalet.
Hon har 3 kilo graviditetshull kvar att äta.
Jag tackar min dotter för en oväntat snabb insats och ser fram emot att våga visa mig i bikini i Thailand.
Skönt att slippa burkan som jag hade planerat ha annars.

Imorgon ska jag åka tvärs igenom stan till norra sidan och träffa en gammal kompis och det ska bli HUUUR kul som helst, vi fick ställa in förra veckan pga sjukdom.
Så råkar jag kasta ett halvt öga på väderleksrapporten inför imorgon. Snöstorm! Snöoväder! MEN NÄE SNÄLLA?!
Är det något jag tycker är skitjobbigt och läskigt att köra i så är det just snöoväder.
Fan också.
Måtte det hålla sig inom rimliga gränser.

Nu är jag frisk igen.

Tänkte bara tala om det för de som är intresserade. Dock hoppas jag att jag inte ropar hej för tidigt och får ett återfall och hamnar på muggstolen igen.
Det vore skittrist…

En kostar på sig ett segertecken som för att symbolisera segern över magsjukan

Isabell när Robin började äta bönsallad:
”Var det gott med kärnor pappa?”

Jag sitter och läser Blondinbellas blogg. Jag gillar henne faktiskt, trots att hon blivit så dissad här och var. Men hörrni, hon är ju riktigt jävla driven! Jobbar och sliter och kommer med en massa idéer och kör på med sitt företag.
En ung tjej med det goet i sig, det är ju ascoolt.
Dessutom verkar hon riktigt klok. Hon har vettiga saker att säga. Såg en intervju med henne i Nyhetsmorgon för ett tag sen.
I alla fall, jag ska inte sitta och hissa för mycket nu utan det jag ville skriva var att det uppstod en sådan galen kontrast här nu.
Jag läser på hennes blogg om lyxiga pressfrukostar, dyra fina kläder, shopping för massor utav pengar, gåvor från olika företag med lyxiga underkläder, dyra smycken, perfekt lagda makeuper och hår som gör en grön av avund.
Och här sitter jag, Jennie D i soffan, med magsjuka, totalt oduschad sen jag vet inte när, samma kläder sen 1.5 dygn tillbaka bestående utav urtvättade svarta bomullstights för inget annat känns skönt mot min stackars uppsvällda ömma mage, en tröja som jag köpte medan jag var gravid för att få plats med bebismagen, otvättat hår och så klart ett totalt osminkad ansikte.
Jag har precis ammat och Molly hänger och rapar mot min axel och så känner jag hur det plötsligt blir blött på magen… Fasen också, jag glömde stoppa tillbaka tutten i den urtvättade sladdriga sov-amningsbehån…

(Men min glanstid kommer väl så småningom den också. Det har jag bestämt i alla fall :) )

Eländes elände

Robin jobbar just nu väldigt intensivt med inlämning utav en film till Guldägget, och till detta hör då att det tidigt imorse kom ett bud från Bring Express och hämtade lite material.
Ni vet, Bring Express är de här grön- och gråklädda budmänniskorna.
När den grönklädda mannen i den gröna toppluvan hade gått och ytterdörren stängts så sa Isabell till Robin:
”Där var en syrsa!”

Sachsska barnsjukhuset i natt med Molly. Hon har ju varit lite prickig i ansiktet och det har blivit mer och mer plus torra kinder, detta resulterade ju i att jag skulle utesluta allt mjölkprotein i min kost under en vecka. Detta började jag med i tisdags eftermiddag. (Jobbigt!)
Dock blev prickarna i ansiktet värre under onsdagen och började även komma neråt bröstet, magen och till slut rumpan och höfterna. Då började även tycka att hon kändes varm och tog tempen. 38 grader. Inte jättemycket att hänga i julgranen för oss andra men är man blott 7.5 vecka gammal så är det inte lika självklart att man ska det med ro.
Jag ringde vårdguiden för lite bedömning och de sa att vi skulle åka in akut…….
Okej, tårarna började spruta hos en orolig och känslig liten morsa som jag och barnvakt ringdes hit för en sovande Isabell (tack mamma!!! <3)
På barnakuten rådde ju mindre kaos och det var bleka, hostiga och eländiga barn överallt. Lite mer än jag klarar men just igår hade jag en annan sak att verkligen askoncentrera mig på – min mage som INTE tyckte om en viss havredryck jag druckit i och med mitt mjölkproteinuteslutande. Herrejävlar den där jäkla drycken – never again.
(Så här dagen efter börjar jag dock nästan misstänka att jag är hederligt vanligt magsjuk istället, det borde väl ge sig annars väl?!)
I alla fall.
Lilla Molly som ju tillhörde de absolut yngsta besökarna på akuten fick eget rum direkt vilket var hur skönt som helst. Slippa sitta med en pyjamasbebis i ett bacilligt väntrum och amma och vyssja.
Tre timmar totalt tog besöket och Molly sken som en sol och charmade varenda sköterska och doktor hon fick träffa. Så glad under ett läkarbesök har jag nog aldrig sett någon vara.
Hon till och med snackade och log och gurglade sådär gulligt, som hon precis börjat göra mot oss.
I alla fall, slutliga domen blev en vanlig virusinfektion med prickar som en reakton på kroppens kämpande och försvar, rätt vanligt bland bebisar tydligen.
Vi skulle bara fortsätta hålla lite koll på temp, humör och ätande och höra av oss igen om det verkade bli värre.
SKÖNT.
Och en otroligt skön sak till: JAG FÅR ÄTA MJÖLKPROTEIN IGEN! Doktorn trodde inte på mjölkallergi utan mer att prickarna i ansiktet som startat dessa misstankar var samma prickar som nu prydde kroppen, virusinfektionen alltså.
Hon tyckte jag skulle börja äta vanligt igen och så gör man ett nytt sådant test om det visar sig längre fram att utslagen i ansiktet kvarstår typ.
SÅ HIMLA SKÖNT.