✫jempie

Jag?
Näe.

Jag har inget att skriva om just nu, är det istället någon som vill fråga mig nåt?
Kan vara precis vad som helst.
Bring it on!

Det slog mig när jag satt och skulle amma förut att HJÄLP vilken skillnad det är nu för mig mot när Isabell var nyfödd.
Då kunde jag sitta i luuuuugn och ro och verkligen öva på min amning, för inte är det så lätt alla gånger att komma igång med amningen ordentligt vare sig det är första, femte eller elfte barnet (jo faktiskt!) utan det kan tvärtom kräva många och långa lugna stunder med teknikövning.
Jag satt timme ut och timme in ibland med Isabell och ändrade läge och fixade och trixade, och det var fullt nödvändigt för att få det att fungera. Jag tyckte precis som många andra har jag förstått nu – att det var långt mycket lättare att ligga och amma än att sitta, och just sittamningarna fick jag öva mycket på hemma innan jag kände mig bekväm med att göra det ”ute på vift” så att säga.
Nu sitter jag här med Emma och en amning som visserligen funkar väldigt bra men hon är lite trixig ibland och ska hålla på och böka och ändra läge under amningens gång osv, vilket gör att jag måste justera och testa mig fram och ändra läge på henne och så vidare.
Detta gör jag i sällskap utav en 110-centimeters benflaxande iPaddande unge till vänster om mig och en 98-centimeters jämfotahoppande unge till höger om mig i en pytteliten tvåsitssoffa.
Jag sitter med ena handen som skydd över Emmas huvud och jag gormar gång på gång ”sluta nu! Emma måste få äta i lite lugn och ro!” allt medan Emma dricker, spottar, fräser, kikar över axeln, skriker, flaxar och bara allmänt kommer INTE till ro pga denna halvt hysteriska systerkompott omkring henne i soffan.
Det är inte utan att jag ibland kan se tillbaka på första tiden med Isabell med lite rosa skimmer i ögonen, allt var så lugnt och harmoniskt då.
Eller ja, det var det ju inte hela tiden naturligtvis – jag var ju nybliven mamma med allt som hör till!
Men just det här, just detta med amningen…
Som sagt, jag kom att tänka på det mitt i amningskaoset i soffan för en stund sedan.
Nu har det lugnat ner sig och Emma har somnat i sjalen igen.
Snart ska jag steka falukorv – idag orkar jag inte ge mig på receptet från Mataffären.se (det får Robin göra åt oss när han kommer hem sen istället, man får välja sina kaos- och krissituationer…)

Jag älskar internet.
Jag älskar att få hem såna här paket.

Tänk att gruppfoton är verkligen min specialitet:

…vi har möblerat om.
Bra där, uppmärksamt!

Efter ca 45 minuter med argumentet: ”mamma, jag vill inte” dock helt utan tårar eller andra protester (pga illa dold trötthet!) så somnade lilla rödblommiga Mojsan i sin säng.
Ungefär då var mitt kaffe klart och såklart blev Emma övertrött just precis då och blev ledsen och otröstlig (tajmingen upphör att existera i den sekunden barn nr 2 föds verkade det som för oss iaf så vi är vana, men ändå…!!) och ville inte ligga i babysittern och vänta på sin kaffedrickande morsa.
Okej 12345678910…
Fine!
Istället för att stå i hallen och vagga vagnen i väntan på att sömnen skulle nocka bebben så tog jag helt enkelt en liten promenad in i vardagsrummet.
Skit i (på) golven!
Nu kunde jag vagga vagnen med foten och äta egenbakt kladdkaka och dricka kaffe med hjälp utav händerna.
Tänk att ibland så… ;-)

När bebisen sover och tvååringen tittar på Pippi/leker/röjer, då passar det bra att bota rastlösheten med lite bakning.
En kladdkaka fick det bli.

Molly:
”Ja ha min mönnås”