✫jempie

Sedvanliga foton när ungen är kring 2 månader, för de flesta föräldrar – ”så här stark i nacken har jag blivit nu”.
Och varför skulle jag vara sämre med den dokumentationen med Emma bara för att hon är nr 3?
Nä precis, här har ni henne.
Magliggaren:

Alltså, ni anar inte hur lik ”Isabell-bebisen” hon är här.

Allvarlig och koncentrerad. Och efter en stund jävligt less på magläge.
Hon orkar inte hålla upp sig så här värst länge åt gången.
Det gäller att skynda långsamt när man lärt sig något nytt ;-)

Är det någon som ser nåt speciellt med denna bild?
Något som gör mig sjukt glad faktiskt:

Ja men visst förstår ni, ungen tog nappen!
Precis, jag är en sån där knäpp morsa (i mångas prettoögon) som gärna ser att mitt barn har napp.
Som ett extra ess i rockärmen vid krissituationer.
Ni kan inte beskylla mig för att inte ha erfarenhet:
Isabell har haft napp (slutade vid 3 års ålder helt utan problem!) och Molly har INTE haft napp.
Isabell har varit VÄRLDSHAV lättare att hantera i många lägen just i typ krissituationer. Hon har kommit till ro lättare till slut när inget annat har fungerat.
Molly har det varit svårare med. När man testat allt så har man testat allt liksom. Visst det hänger ju naturligtvis även på att barn är olika, men ändå.
Jag har i efterhand – medan jag väntade barn nr 3 – tänkt att jag velat ha en nappis igen.
Vi började testade lite smått när Emma var ca 6 veckor tror jag (när jag kände mig nöjd med amningstekniken) men hittills utan direkt framgång, hon har haft den två sekunder och sen skjutit ut den all världens väg.
Någon gång har hon till och med spytt men inte som Molly som spydde en liter bara man visade henne nappen.
Häromdagen köpte jag en annan modell på napp, lite mindre sugdel så att säga, och nu när hon blev sådär fullständigt otröstlig och gallskrikig pga övertrötthet igen (och hon blev fly förbannad på mig när jag försökte amma henne!) så gav jag henne denna nya modell.
”Schwooop!” sa det och Emma började tvärsuga och blunda och blev helt tyst och lugn på en gång.
Jag bara gapade.
Och blev skitglad.
Så glad att jag var tvungen att skriva en spaltmeter om det.
Och visst, jag är medveten om att bebisar kan ändra sig snabbare än snabbast så jag ska ju inte ropa hej än egentligen.
Men det är ett finfint tillstånd att fila vidare på. Det känns inte helt hopplöst.
Aja. Nu har jag bjuckat på mina napptankar.
Varsågoda ;-)

Så här trötta var jag och Emma imorse:

Emma blir ofattbart trött ofattbart fort, på morgnarna. Trots att hon sovit en lång natt.
Hon är en liten tröttis. Precis som jag förutspådde under graviditeten ;-)

En helt vanlig eftermiddag:

Isabell håller Emma

Frid och fröjd


Nu ger du hit na!

Sådär ja, nu var det faktiskt min tur att hålla!


Isabell muttrar och Molly är sjukt nöjd. Det brukar bli som Molly vill…

Alltså, är det NÅGON som fattar hur det kan ha gått hela två månader sedan jag åkte in i mjukisbyxor och randiga strumpor och klämde fram Emma på en pisskvart?
Inte jag i alla fall.
Men det har det. Gått två månader alltså.
Så här ser hon ut för närvarande vårt lilla kramdjur här hemma:

Det slog mig när jag satt och skulle amma förut att HJÄLP vilken skillnad det är nu för mig mot när Isabell var nyfödd.
Då kunde jag sitta i luuuuugn och ro och verkligen öva på min amning, för inte är det så lätt alla gånger att komma igång med amningen ordentligt vare sig det är första, femte eller elfte barnet (jo faktiskt!) utan det kan tvärtom kräva många och långa lugna stunder med teknikövning.
Jag satt timme ut och timme in ibland med Isabell och ändrade läge och fixade och trixade, och det var fullt nödvändigt för att få det att fungera. Jag tyckte precis som många andra har jag förstått nu – att det var långt mycket lättare att ligga och amma än att sitta, och just sittamningarna fick jag öva mycket på hemma innan jag kände mig bekväm med att göra det ”ute på vift” så att säga.
Nu sitter jag här med Emma och en amning som visserligen funkar väldigt bra men hon är lite trixig ibland och ska hålla på och böka och ändra läge under amningens gång osv, vilket gör att jag måste justera och testa mig fram och ändra läge på henne och så vidare.
Detta gör jag i sällskap utav en 110-centimeters benflaxande iPaddande unge till vänster om mig och en 98-centimeters jämfotahoppande unge till höger om mig i en pytteliten tvåsitssoffa.
Jag sitter med ena handen som skydd över Emmas huvud och jag gormar gång på gång ”sluta nu! Emma måste få äta i lite lugn och ro!” allt medan Emma dricker, spottar, fräser, kikar över axeln, skriker, flaxar och bara allmänt kommer INTE till ro pga denna halvt hysteriska systerkompott omkring henne i soffan.
Det är inte utan att jag ibland kan se tillbaka på första tiden med Isabell med lite rosa skimmer i ögonen, allt var så lugnt och harmoniskt då.
Eller ja, det var det ju inte hela tiden naturligtvis – jag var ju nybliven mamma med allt som hör till!
Men just det här, just detta med amningen…
Som sagt, jag kom att tänka på det mitt i amningskaoset i soffan för en stund sedan.
Nu har det lugnat ner sig och Emma har somnat i sjalen igen.
Snart ska jag steka falukorv – idag orkar jag inte ge mig på receptet från Mataffären.se (det får Robin göra åt oss när han kommer hem sen istället, man får välja sina kaos- och krissituationer…)

Så här gör vi med Emma var tredje timme ungefär:

Precis som med Molly för nästan exakt 2 år sen.

Emma hade jättebra syresättning, gått upp lite i vikt, fin färg och var ”med” så pass att vi fick åka hem igen men med en sån där inhalatormojäng som Molly fick när hon hade RS.
Vi ska ”ångspraya” henne varannan var tredje timme typ för att lösa upp slemmet så hon får lättare att hosta.
Hon är ofantligt trött och vill mest bara sitta i sjalen under morsans gamla luggslitna favoritkofta.
Men personalen var ”nöjda” med henne än så länge men vi ska naturligtvis tillbaka om det blir värre.
RS tenderar vara värst på fjärde femte dygnet och vi är på tredje.
DOCK vet vi inte säkert att det verkligen är RS men som läkaren idag sa – oavsett vad det är för sorts förkylningsvirus så är det viktigt att behandla symtomen och göra det lättare för Emma.
Lilla hostfisen…

Oskarp bild på koftgosandet.

Det har strömmat in sms och kommentarer och tweets och alla är så himla rara och bryr sig om lilla Emma.
Det värmer!
Vi ska tillbaka in på sjukan i eftermiddag för en ny bedömning. Hon har haft såna där vidriga hostningar där hon inte får luft igen, om än inte lika illa som igår.
Kan inte det här elaka viruset bara gå och försvinna ut i tomma intet nu?
Det RÄCKER!

Tack och kram på er

Inte nog med att Emma är dålig och saker och ting fortfarande är lite oklara (men vi är hemma just nu iaf) – jag har också feber och en jäkla slemhosta!
Känns ju som att vi smittat varandra… :-/

Levde på två alvedon några timmar och orkade som tur var både duscha och tvätta håret (och sminka mig, man behöver ju inte vara ful bara för att man är sjuk…. Oj så får man nog inte skriva) men nu börjar de gå ur kroppen känner jag.