✫jempie

Sagostund:

Emma läser och pekar…

Vet knappt om jag vågar tala om detta men jag gör det ändå:
Emma har fått en ”ny” vagn!
Jo då hörrni det är helt sant.
Ett riktigt jäkla kap gjorde jag, på Blocket. Jag ÄLSKAR Blocket och jag avgudar barnvagnar.
Sjukt intresse jag vet, men så är det.
Supermoderna till riktiga retrovagnar och allt där emellan – bring it to me!
Jag har ju alltid tyckt att vagnar med små kundvagnshjul har varit puckade, särskilt i vårt svenska vinterväder. Men så började även jag falla lite smått för vissa sådana vagnar och till slut, inför tredje barnet, så införskaffades en Teutonia Fun. Och visst var jag osäker på den inför den stundande vintern men jag ville ändå prova eftersom jag lockades så av att den är så himla liten och kan parkeras i vår klädkammare innanför ytterdörren.
Jag är nöjd med vagnen men INTE i den oplogade trottoarsnömodd som varit i flera veckor.
Och som fortfarande kommer och går från dag till dag.
Och om jag är lite småsur på vagnens snöegenskaper så har vi någon som är tokförbannad på dem, nämligen Emma själv.
Bruden som ska åka och helst sova och inte gallskrika i vagnen.
Jag har märkt att hon blir skitsur på att vagnen är lite stötig och hård i vissa lägen. Hon tystnar direkt och lugnar sig om jag vickar upp vagnen och gungar på den lilla fjädring som finns i bakhjulen, men så kan jag ju inte gå runt det fattar ju vem som helst.
Köregenskaperna i snö, Emmas ilska och min besattet och glädje över att prova olika vagnar gjorde att jag härom kvällen började surfa på gamla hederliga extremt fjädrade Briovagnar.
Jag hade extrem tur tror jag och kom över en superfin Brio Nova för en mindre penning.
Den är i mycket gott skick och Emma kommer att rulla (och sova!) som en prinsessa i den hoppas jag. Såg dessutom på FB att prinsessan Estelle hade fått en Brio och jag vill ju inte vara sämre liksom…
Så imorgon ska vi ut och roa oss kungligt, Emma och jag.
Vet inte exakt vilket år den är ifrån vagnen men skulle tippa på 04/05 någonting.
Någon läsare som kan se det? Vet att jag har fler barnvagnsnördar bland läsarna ;-)

Fick med både åkpåse och sitttdyna också – toppen!
Och jodå, jag ska behålla Teutonian med, den kommer nog till sin rätt på slätare vägar sen och med en stabilare Emma.
Sådana här små bebisfärskingar kan ju ha så mycket fasoner för sig och ändra sig hit och dit. En större bebis=en något mer medgörlig bebis enligt mina erfarenheter.

Stor varukorg igen också, det har jag saknat på Teutonian.

Jag tror det blir bra.
Vad tror ni?

Det är ju inte så lite stolthet jag känner över mina tre tjejer.
Tre fina brudar födda sent på åren 07, 09 och 11.
Även om det mest är kaos och bråk och att rädda lillasyster från snoriga viruspussar här hemma just nu så måste jag säga att jag är jävligt mallig ändå.
En sjukt stolt men något luggsliten och stresskadad trebarnsmorsa är vad jag är.
Men vafan, jag kommer igen!

Men åh vad fancypancy det blev.
Robin skulle ut och käka med en kompis ikväll. Okej då oj fan, kaos och logistik upp till tänderna under ett par timmar medan ungarna äter och nattas, men sen – SEN får jag friiiiitiiiiiiid! SKÖNT.
För så är det ju varje kväll sen ett par veckor tillbaka. Emma somnar i vår säng efter lite käk någon gång mellan 19-20 och sover sen för natten. (Ja alltså, hon käkar ett par tre gånger under natten också!)
Skönt, Molly läggs vid 18.30 för närvarande, då orkar hon inte en SEKUND till eftersom hon lika hastigt som blöjslutandet även bestämt sig för att sluta sova på dagarna. Hon tycks baka ihop sin dagsömn med nattsömnen istället eftersom hon ändå vaknar ca 07-07.30 varje morgon.
Isabell läggs vid 19 efter barnprogrammet, ibland 19.15 och någon enstaka gång 19.30 men då är hon sjukt trött.
Och Emma har då alltså sen några veckor tillbaka somnat mellan 19-20 på kvällen.
Alltså = efter kl 20 = Fritid.
Ja ni hajar.
Okej skönt, Robin ska ut och äta och ta en öl, jag lägger ungarna och får sen en lååång och härlig kväll för mig själv.
Redan här har jag gjort fel och det vet jag naturligtvis innerst inne. Vaddå? tänker ni.
Jo mina vänner – jag räknar med att det ska bli så här. Ikväll också. Bara för att det funkat så de senaste tjugoen kvällarna.
Men idag fick Emma jätteont i magen.
JÄTTEONT i magen.
Så hon skrek och skrek och skrek och ville inte alls somna på det sätt hon gjort de senaste tjugoen kvällarna.
Och eftersom jag räknat så stenhårt med att det är klart hon kommer somna så som hon har gjort de senaste tjugoen kvällarna –  så åt jag ju ingen middag då innan när barnen åt – jag skulle ju äta i lugn och ro efter att alla tre somnat.
Japp.
Så nu har vi haft skrik-masseramagen-bytablöj-tatempenihoppomenprutt-bärapåunderarmen-bärapåöverarmen-bäramotaxeln-ochsåvidaremaraton i ungefär två timmar.
Och till slut fick hon två teskedar fänkålste och allt blev fina fisken och hon somnade efter lite stilla vaggning framför Lyxfällan.
Ja jag har förespråkat att mamman intar fänkålste vid amning av nyfödd magond bebis.
Ja det har funkat superbra på Molly som hade mycket ont i magen.
Nej jag har aldrig sagt att man ska ge bebisen direkt.
Men idag gjorde jag det. Efter en hastig googling.
Många hade gjort så och idag var det något utav en akutsituation att få i henne de där maglugnande dropparna och eftersom jag inte dricker fänkålste regelbundet under dagarna eftersom Emma inte brukar ha så värst ont i magen så skulle det ju ta ett tag att få ut den bamsestora tekoppen med fänkålste ut i tuttarna om ni förstår.
Jag utgår ifrån att teet jag dricker inte rinner rakt ner i mjölkgångarna utan passerar alla nödvändiga organ som det gjorde innan amningen så att säga.
Och då hade ju den önskade effekten låtit dröja på sig för länge och det var ju NU ungen hade akut magknip.
Därför.
Jag vidhåller alltså fortfarande att man egentligen ska dricka teet själv men eftersom andra hade vågat bjucka bebban på en tesked så vågade jag det med.

Så.

Bara så ni inte börjar mata era spädbarn med te och sen kommer och skyller på mig om något blir knas.

Nu har i alla fall samtliga tre somnat och jag ska sätta mig och klicka hem nya galonisar till de stora.
Säg småbarnslivet. What a glamorous life…!

Det hade i alla fall gått strålande bra för Isabell och polarna på Musikmuséet idag. De hade till och med åkt i värsta rusningstid på tuben men fröken berättade att de hade varit så himla duktiga och stått alldeles stilla tillsammans och trängts bland stressade kontorsnissar.
Duktiga lilla stora tjej.

Men vad tror ni hon säger i förbigående när jag plockar ur hennes lilla ryggsäck och frågar om hon åt sin matsäck ordentligt och ifall allt hade gått bra?

”Ja jag åt bra. Men den där flaskan mamma, den läckte!!”

Ridå.

(Och för er som inte fattar – läs ett par inlägg tillbaka…)

Sedvanliga foton när ungen är kring 2 månader, för de flesta föräldrar – ”så här stark i nacken har jag blivit nu”.
Och varför skulle jag vara sämre med den dokumentationen med Emma bara för att hon är nr 3?
Nä precis, här har ni henne.
Magliggaren:

Alltså, ni anar inte hur lik ”Isabell-bebisen” hon är här.

Allvarlig och koncentrerad. Och efter en stund jävligt less på magläge.
Hon orkar inte hålla upp sig så här värst länge åt gången.
Det gäller att skynda långsamt när man lärt sig något nytt ;-)

Är det någon som ser nåt speciellt med denna bild?
Något som gör mig sjukt glad faktiskt:

Ja men visst förstår ni, ungen tog nappen!
Precis, jag är en sån där knäpp morsa (i mångas prettoögon) som gärna ser att mitt barn har napp.
Som ett extra ess i rockärmen vid krissituationer.
Ni kan inte beskylla mig för att inte ha erfarenhet:
Isabell har haft napp (slutade vid 3 års ålder helt utan problem!) och Molly har INTE haft napp.
Isabell har varit VÄRLDSHAV lättare att hantera i många lägen just i typ krissituationer. Hon har kommit till ro lättare till slut när inget annat har fungerat.
Molly har det varit svårare med. När man testat allt så har man testat allt liksom. Visst det hänger ju naturligtvis även på att barn är olika, men ändå.
Jag har i efterhand – medan jag väntade barn nr 3 – tänkt att jag velat ha en nappis igen.
Vi började testade lite smått när Emma var ca 6 veckor tror jag (när jag kände mig nöjd med amningstekniken) men hittills utan direkt framgång, hon har haft den två sekunder och sen skjutit ut den all världens väg.
Någon gång har hon till och med spytt men inte som Molly som spydde en liter bara man visade henne nappen.
Häromdagen köpte jag en annan modell på napp, lite mindre sugdel så att säga, och nu när hon blev sådär fullständigt otröstlig och gallskrikig pga övertrötthet igen (och hon blev fly förbannad på mig när jag försökte amma henne!) så gav jag henne denna nya modell.
”Schwooop!” sa det och Emma började tvärsuga och blunda och blev helt tyst och lugn på en gång.
Jag bara gapade.
Och blev skitglad.
Så glad att jag var tvungen att skriva en spaltmeter om det.
Och visst, jag är medveten om att bebisar kan ändra sig snabbare än snabbast så jag ska ju inte ropa hej än egentligen.
Men det är ett finfint tillstånd att fila vidare på. Det känns inte helt hopplöst.
Aja. Nu har jag bjuckat på mina napptankar.
Varsågoda ;-)

Så här trötta var jag och Emma imorse:

Emma blir ofattbart trött ofattbart fort, på morgnarna. Trots att hon sovit en lång natt.
Hon är en liten tröttis. Precis som jag förutspådde under graviditeten ;-)

En helt vanlig eftermiddag:

Isabell håller Emma

Frid och fröjd


Nu ger du hit na!

Sådär ja, nu var det faktiskt min tur att hålla!


Isabell muttrar och Molly är sjukt nöjd. Det brukar bli som Molly vill…

Alltså, är det NÅGON som fattar hur det kan ha gått hela två månader sedan jag åkte in i mjukisbyxor och randiga strumpor och klämde fram Emma på en pisskvart?
Inte jag i alla fall.
Men det har det. Gått två månader alltså.
Så här ser hon ut för närvarande vårt lilla kramdjur här hemma:

Det slog mig när jag satt och skulle amma förut att HJÄLP vilken skillnad det är nu för mig mot när Isabell var nyfödd.
Då kunde jag sitta i luuuuugn och ro och verkligen öva på min amning, för inte är det så lätt alla gånger att komma igång med amningen ordentligt vare sig det är första, femte eller elfte barnet (jo faktiskt!) utan det kan tvärtom kräva många och långa lugna stunder med teknikövning.
Jag satt timme ut och timme in ibland med Isabell och ändrade läge och fixade och trixade, och det var fullt nödvändigt för att få det att fungera. Jag tyckte precis som många andra har jag förstått nu – att det var långt mycket lättare att ligga och amma än att sitta, och just sittamningarna fick jag öva mycket på hemma innan jag kände mig bekväm med att göra det ”ute på vift” så att säga.
Nu sitter jag här med Emma och en amning som visserligen funkar väldigt bra men hon är lite trixig ibland och ska hålla på och böka och ändra läge under amningens gång osv, vilket gör att jag måste justera och testa mig fram och ändra läge på henne och så vidare.
Detta gör jag i sällskap utav en 110-centimeters benflaxande iPaddande unge till vänster om mig och en 98-centimeters jämfotahoppande unge till höger om mig i en pytteliten tvåsitssoffa.
Jag sitter med ena handen som skydd över Emmas huvud och jag gormar gång på gång ”sluta nu! Emma måste få äta i lite lugn och ro!” allt medan Emma dricker, spottar, fräser, kikar över axeln, skriker, flaxar och bara allmänt kommer INTE till ro pga denna halvt hysteriska systerkompott omkring henne i soffan.
Det är inte utan att jag ibland kan se tillbaka på första tiden med Isabell med lite rosa skimmer i ögonen, allt var så lugnt och harmoniskt då.
Eller ja, det var det ju inte hela tiden naturligtvis – jag var ju nybliven mamma med allt som hör till!
Men just det här, just detta med amningen…
Som sagt, jag kom att tänka på det mitt i amningskaoset i soffan för en stund sedan.
Nu har det lugnat ner sig och Emma har somnat i sjalen igen.
Snart ska jag steka falukorv – idag orkar jag inte ge mig på receptet från Mataffären.se (det får Robin göra åt oss när han kommer hem sen istället, man får välja sina kaos- och krissituationer…)