✫jempie

För prick ett år sen:

Extremt korthåriga jag och så lillsyrran på en kryssningsbåt – dagen efter.
Det kanske syns på våra lätt rödaktiga ögon om inte annat?
Hahaha.
Nu sitter jag i bebisgegget, Lisa gör mig snart sällskap i bebisgegget hon med och där blir man ju kvar något år med amning och sådant – sen ska vi ut och slå runt igen, hon och jag.
Det är så sjukt kul att sticka iväg på små äventyr med bara lillsyrran.
Längtar!

Här sitter jag och läser en utav mina favoritbloggar, med hostfisen Emma i sjalen.
Tänk att den här sjalen är ett utav de absolut bästa ”bebisinköpen” jag gjort.
Att jag inte hade vett att skaffa en redan med Isabell? Eller åtminstone med Molly?
Nej då, utan nu, 4 år efter första bebben så vågade jag mig på konststycket att knyta upp min lilla unge på kroppen.
Och tänk vad mycket nytta och mysighet jag missat.
Håller som bäst på att ta igen det.
Så hörrni alla bebisföräldrar där ute, gör er kropp, er vardag och er bebis en tjänst och skaffa en sjal. Detta är en trikåsjal utav märket Looma Sino.
GULD VÄRD.

Peter Harrysson, eller Emma som hon ibland kallas – har börjat le ordentligt.
Så här söt är hon då:

Morgonstund har mycket snack men liten verkstad i mund.

Så kom det då 2 centimeter snö och norra Hammarbyhöjdens samtliga barn vallfärdade till den smala lilla pulkabacken utanför oss och så var den torrkörd på ungefär en kvart.
Våra äldsta döttrar hann dock knipa åt sig ett par åk i den 1.5 meter långa tandempulkan.

Vad säger ni, är det skönt utan barn-vardags-bebis-gegg-inlägg ifrån mig?
I så fall funderar jag på att köra en riktig bloggpaus ett tag. Känns inte som att jag har så mycket inom mig för närvarande förutom det uppenbara.
I övrigt känner jag mig faktiskt som den mest ointressanta och ospännande person man någonsin kan tänka sig.
Och varför skulle jag förpesta tillvaron med något sådant?!

Det blir inte roligare än så här för tillfället.
Ungefär som i den här gråvita amningshörnan bakom ett trött duschdraperi på BVC.
Sorry for that.

…och mitt ensamkaos har börjat.
Ja alltså, med det menar jag inte att jag nu är singel (förstår dock att ni hade hoppats ;-)) utan helt enkelt att jag är egenföretagaränka och hemma mycket själv med barnen de mest konstiga tider och perioder.
När Emma föddes lyckades Robin styra om vissa saker och ordna så att jag slapp lämningar, hämtningar och ensamkvällar-/nätter ett tag vilket jag är evigt tacksam för (även alla andra som varit sällskap här och hjälpt till då och då denna första tid, ni vet vilka ni är).
Nu är dock min vanliga vardag tillbaka igen – ett barn rikare.
Då kan det se ut så här:

Okej, förlåt att ni fått vänta.
Det har mest berott på att jag inte haft tillgång till bilderna. Men vilka bilder sedan… Jag är AAASBESVIKEN på oss själva att vi inte kunde tagit med fin-kameran till förlossningen.
Nej då, vi tog med den dåliga som vi aldrig lyckats få till några bra bilder med.
Exakt hur tänkte vi där?
Jaja, skadan är skedd, skit samma.
Vi har inga särskilt bra bilder från någon utav förlossningarna ändå så…

Söndagen den 11 december 2011, 6 dagar efter BF vaknade jag med lite svag mensvärk som kom och gick i vågor.
ÄNTLIGEN, tänkte jag. Nu händer det något i alla fall. Bara det inte är ett falsklarm till funderade jag vidare, där jag låg runt 06-rycket och begrundade mina tidiga svaga värkar.
Måndagen den 5 december, på självaste BF-dagen alltså, hade jag haft ett falsklarm på kvällen i form utav regelbundna, starka men smärtfria sammandragningar under några timmar (precis som förlossningen med Molly startade).
Dessa avtog dock efter att jag gått och lagt mig.

Tillbaka till söndagen den 11:e.
Jag petar på Robin och talar om att det är något som känns så att vi kanske skall lämna barnen till farmor i alla fall, oavsett om det nu sätter igång eller om det bara är ett falsklarm till. Jag kände att jag kommer inte att orka ha barnen hemma och samtidigt gå runt och fundera på om det är på riktigt och ha småont.
Sagt och gjort, vi väckte barnen vid 7.30 och farmor kom ner och hämtade dem vid 8.15.
Jag hade då något starkare känningar än när jag vaknade men absolut inget som direkt gjorde ont, jag kunde utan problem vara ”normal” igenom dem, men de kom ca var 10-15 minut kanske.
Dessa fortsatte att komma och gå, helt hanterbara fram till ca 11.00. Då bara plötsligt pang bom så slutade det.
Och jag blev så galet besviken.
Tänkte att VAFAN, inte ett falsklarm till?!! Men så drog jag mig till minnes vad jag läst och vad barnmorskan jag pratade med när jag ringde till förlossningen under BF-dagens falsklarm sagt, att ”det var såååå vanligt just tredje graviditeten”.

Eftersom inget mer hände skickade jag iväg Robin till gymet vid 12.30. Han var borta ca 1.5 timme.

På eftermiddagen tog vi en promenad runt i Hammarbyhöjden och förbi Konsum där jag köpte lite smågrejer.
Hade väl vissa förhoppningar om att en promenad skulle kunna starta upp det hela igen.
Och plötsligt vid 17.30, när vi varit hemma från promenaden ett tag så började plötsligt värkarna komma igen och denna gång tog de i mera redan från början.
Jag började tro att detta nog skulle kunna bli något och låg bara i soffan och njöt av att börja få lite ont igen.
Längtade ju bara efter att det skulle sätta fart nu!
Vid 18.00 ca kom farmor tillbaka med barnen och vi nattade dem ca 19.00

Nu började det kännas att det var riktiga värkar åtminstone, men fortfarande var de så pass hanterbara att jag kunde vara ”normal” när de kom. Något mer sammanbiten möjligen.

Vid 19.30 ca hade jag förflyttat mig till sängen för att ligga mer bekvämt, eller rättare sagt sitta halvt tillbakalutad och bara slappna av igenom värkarna.
Nu hade de börjat ta i lite mer och jag måste blunda, vara tyst och koncentrerad när en värk kom.
Kände mig helt lugn och glad inuti, äntligen var det nog på riktigt!
Ringde förlossningen (igen, hade pratat med dem på morgonen redan då jag känt de regelbundna ”mensvärkarna”, eftersom det gick riktigt fort med Molly hade de sagt att jag ska ringa så fort något känns regelbundet) och de sa att ”du känner bäst själv nu när du vill komma in, du är välkommen, ring när ni åker” – det är underbart att vara omföderska, man är mera ”litad” på eller vad jag ska säga…
I alla fall.
Robin satte igång med att laga Flygande Jakob som jag önskat mig något tidigare under kvällen när vi diskuterat middag (innan allt drog igång igen). Jag hade dock så pass ont nu, ca 19.45 kanske, att jag kunde/ville inte äta.
Robin åt inne hos mig på sängkanten där jag satt och koncentrerade mig på att slappna av igenom värkarna (testa det ni som ska föda, man kommer mycket längre på att följa med i värken genom att slappna av och låta den komma än att spänna sig och hålla emot som man annars gärna gör när något gör ont).
Vid 20.00 har värkarna tilltagit så pass rejält att farmor rings hit igen för att vakta de sovande barnen (hon har 3 minuters gångväg som tur är) och hon är nog här ca 20.15.

ca 20.50 vacklar jag ut själv till bilen med starka värkar (Robin fixar något så jag går ut i förväg) och jag minns att jag tänkte att hoppas jag inte möter någon granne nu, vad fan ska jag göra, stå dubbelvikt och försöka spela normal?
Ville inte behöva säga att jag har värkar och är på väg till förlossningen.
Möter ingen som tur är och sätter mig i en iskall bil och väntar på Robin som kommer någon minut senare.

21.00 anländer vi förlossningsavdelningen på SÖS.
Blir mottagna och hamnar på rum 4 (samma rum som Isabell är född i enligt Robin men jag vill minnas att det var nr 5.
Härom tvista de lärde…)
Jag får ctg kopplat och sen lämnas vi ifred.
Mina värkar är väldigt starka men fortfarande klarar jag mig igenom dem bra genom att bara slappna av.
Jag börjar undra när de ska komma och känna hur mycket öppen jag är, det brukar ju göras som jag minns det ganska så direkt när man kommer in men jag tror de hade rätt mycket att göra den här kvällen.
21.50 kopplas ctg:n bort och jag ber om att få bli undersökt, jag är SÅ nyfiken på hur mycket jag öppnat mig.
”Om 10 minuter” säger sköterskan, ”så kommer barnmorskan in och undersöker dig.”
”OK” säger jag.
22.00 kommer barnmorskan in och känner efter och jag är öppen 5 centimeter. ”BARA?!” utbrister jag besviket, ”jag var ju för fasen öppen 8 när jag kom in med Molly, det här kommer ju ta hela natten??!!!”
”Nej nej nej nej” säger barnmorskan, ”det kan gå OTROOOLIGT fort med tredje barnet och det är SÅÅÅÅÅ mjukt och ger efter här inne”. Efter det går hon ut igen.
Känner mig något tveksam men vad kan jag göra liksom. Får väl lita på henne att det kan gå fort helt enkelt.
Här någonstans börjar det plötsligt göra så inihelvete SVINONT och jag säger att ”NU VILL JAG HA LUSTGAS!” till sköterskan som är inne i rummet.
22.10 får jag äntligen sippa lite lustgas men minns att jag tyckte att jag knappt kunde andas i slangen, jag hade så ont att jag knappt kunde få in luft ordentligt nu.
22.23 börjar jag känna att värkarna är så sjukligt starka och plötsligt från att de ”bara” gjort så galet ont så börjar något ändras i min kropp, det tar ett par sekunder innan jag förstår vad som händer, men den starka smärtan börjar plötsligt att ”trycka på” långt inuti mig någonstans.
Jag har så galet ont och får fram till Robin och sköterskan att ”det känns som att jag vill trycka på men inte får” – ”Vadå menar du?” frågar sköterskan.
”JAG KRYYYYSTAR” ylar jag sedan direkt, när min polett trillat helt ner.
Precis då kommer barnmorskan in av en slump och sköterskan bara ropar till henne att ”nu krystar hon” och barnmorskan får bråttom att komma på plats och försöka se efter och mycket riktigt säger de ”här kommer huvudet” och ja, på typ 3 ordentliga krystvärkar då jag vrålar rakt ut i lustgasmasken så flyger lilla Emma ut klockan 22.26.
Nära ögat att barnmorskan missade det helt och hållet med andra ord :-)

En enorm lättnad sköljer över mig så fort hon är ute och jag frågar vad det blev, jag minns inte vem som svarade men jag minns att jag får höra att det blev en flicka och jag känner mig så glad och lättad att det är över.
Bebisen skriker direkt och jag får upp världens finaste lilla kladdiga och ljumna varelse på mitt bröst.
EN SÅDAN UNDERBAR KÄNSLA!

Det gick återigen så otroligt fort och så bra och jag är så himla nöjd och stolt över mig själv, om man får säga så.
Världens peppkänsla.

Vid 00.30 rullas jag och Emma upp på BB-avdelningen och Robin stannar med oss några timmar innan han måste åka hem för att finnas på plats när barnen vaknar.

Totalt sett från att jag började känna värkar (som inte bara var falsklarm) dvs vid kl 17.30 så tog det alltså knappt 5 timmar och från det att jag fick riktigt ordentligt ont, ca 20.00, så tog det bara 2 timmar och 26 minuter.
En ren och skär drömförlossning enligt mig alltså!

Ja resten vet ni väl på ett ungefär, ni trogna läsare :-)

Det har väl inte undgått någon enda människa att jag är så OTROLIGT glad över att vara tillbaka i Hammarbyhöjden?
Nu har vi bott här ganska precis elva månader. Igen.
Vi kom tillbaka från vår högst märkliga Gustavsbergsutflykt för snart ett år sen alltså. Ändå blev det hela ett år och åtta månader ute i Gurra, och jag var inte glad på riktigt en enda gång.
Jag känner mig så himla glad och lycklig över att bo här i Hammarbyhöjden, ett stenkast från Söder – ett stenkast från skogen.
Det finns nog inget bättre ställe att bo på, tror jag. Inte för mig i alla fall.
Så är det med det.
I förmiddags var vi på BVC, jag och Emma.
Bruden väger nu 4780 gram, ökat närapå 1200 gram på sina fyra veckor alltså.
Duktiga unge. Känns bara fint.
I övrigt kissade hon ner hela BVC-skötbordet, golvet och sin åsidolagda body – precis som sig bör.
Av någon jävla konstig anledning kissar mina bebisar sällan ner skötbordet, kläder OCH golvet hemma, men JÄMT på BVC.
Alltså hur kommer det sig? Efter den litern orkade hon inte vara tålmodig längre utan gallskrek sig igenom det sista jag och BVC-Lisa hade att prata om och tystnade inte förrän hon först slukat hela sin vänsternäve, fått spader på att det inte var min tutte och sen slukat typ hela mig bakom duschdraperiet i den lilla torftiga amningshörnan.
Hon åt och ååååt och somnade sedan. Eftersom det inte passar sig att sitta kvar typ två timmar med lökarna i vädret på BVC var jag ju tvungen att packa ner henne i overallen och vagnen igen och då gallskrek hon igen tills vi kom ut på den grusade trottoaren.
Där somnade hon som en stock och sover fortfarande fast vagnen nu varit parkerad hemma i hallen i åtminstone en timme.
Det tar på krafterna att vägas, mätas och kollas. Just det, 56 centimeter lång hade hon blivit också, mot sina 51 när hon föddes.
Jag tyckte väl att hon börjat drälla med sina långa spiror ända ner i soffan när jag ammar henne nu för tiden.
Helt otroligt hur fort en sådan där liten rackare växer egentligen.

Knatar hem från BVC

Emma sover så gott i sin fina vagn

Vår balle och del utav storisarnas dagisgård. Det gäller att inte uppehålla sig för länge på balkongen ;-)

Hissåkning. När man kliver av på vårt plan kan man om man har lite otajming möta Isabell och hennes grupp på väg ut på gården.
Men ni hajar hur NÄRA vi har till dagis. SÅ SKÖÖÖNT.

Sitter och går igenom senaste veckornas skörd med bilder.
Hittar bilder från härom veckan när Molly och jag lekte med kameran. Målet var att hon skulle fota mig vilket hon också gjorde och sen försökte vi oss på en glad mammaochMolly-bild och det gick väl sådär…
Att jag är osminkad får ni ta, sminka eller duscha, det är oftast det jag får välja mellan nu som nybliven trebarnsmorsa… Jag kommer igen om några månader ;-)

Molly lyckas pricka mig på fotot, jag är imponerad! Vad månde bliva av henne tro??

Jag vet inte vad som flög i henne, hahaha, kolla surminen!

Här har det som väntat spårat alldeles…

Ikväll hämtar vi hem de små marodörerna och på måndag börjar vardagen igen, med dagis och allt.
Vad är det man brukar säga, att det är på vardagarna man funkar och mår som bäst? När allt bara rullar på.
Jag tror det är så i mitt fall åtminstone. Blir så otroligt rastlös av långlov med barn utan direkta planer (det har ju varit svårt eftersom vi har en purfärsking här hemma. Man drar inte iväg till överbefolkade lekland precis…)