✫jempie

”Kolla Emma, vi ritar en snopp”

”Men säg inget till mamma…”

Ensam med brudarna. Hastig matlagning. Youtube. Bebis som sover men vaknar när som helst.
Lite småstressigt minst sagt. Bråk mellan de stora varvat med högljudda superglada lekar.
Ja. Ungefär så.

Trosor och T-shirt. Varför krångla till det?

Molly: ”När e matamonerna fädiga mamma?”

Tjejerna gör fula miner och jag fotar

Isabells bidrag

Till slut kom pappsen hem också, då passade Emma på att vakna

Inte roligt att vara hostig och snorig. I synnerhet inte när man är så här liten. Allt är besvärligt, särskilt när man ska äta eller sova.
Usch.

Det finns en sak jag undrar och det är följande:
Hur FASEN lyckades jag bli med barn på den här resan till Prag, nä Dublin 2011?
Hahahaha!

För det var precis det som hände.
Och nu är hon ju som bekant här, lilla Emma.

Ni som inte fattar varför jag inte fattar hur… bla bla bla. Ni får fundera vidare.
Kan ju inte ge er svar på precis allt.
(Och närå, jag snackar inga jungfrufödslar eller otrohetsdraman)

But still.

Det vore något för Emma det.
För att födas i december och ha TVÅ dagisstorasystrar hemma är inte lätt, då kan man snart hela virusregistret utantill.
Och småbebisar är inga stjärnor direkt på att hosta upp sitt slem.
Suck.
Men nu är vi hemma igen efter en ”snabbis” på akuten, inte mer än två timmar idag och det måste vara rekord. Två timmar totalt, hemifrån så att säga. Vi behövde inte vänta alls nästan mellan alla syrror, läkarkandidater och läkare som skulle klämma och kika på Emma.
Hon var fin i övrigt och mådde rätt bra förutom sin jobbiga hosta då som skulle undersökas eftersom hon är så liten.
Nu är vi hemma och jag passar på att baka lite medan hon sover klart.

Tror inte jag visat er de här bilderna (jo en på FB).
Visst är hon stor och stark nu, lillfisen? Ligger på mage på storasystrarnas golv och spanar.
Snart blir hon 3 månader, kan fortfarande inte fatta hur fort det faktiskt går med en liten bebis, trots att detta är min tredje.
Snart är jag väl mormor.

Emma Kristina Joline, solstrålen här hemma just nu.
Men en sak är säker – snart kliver hon in i tvåårstrotsen :-)

Det är ju inte så lite stolthet jag känner över mina tre tjejer.
Tre fina brudar födda sent på åren 07, 09 och 11.
Även om det mest är kaos och bråk och att rädda lillasyster från snoriga viruspussar här hemma just nu så måste jag säga att jag är jävligt mallig ändå.
En sjukt stolt men något luggsliten och stresskadad trebarnsmorsa är vad jag är.
Men vafan, jag kommer igen!

När vi kör matkassarna och lagar ”riktig” mat, oftast måndag till torsdag, så äter ungarna ungefär 3 tuggor var.
När det blev makaroner och köttbullar för att jag – trots att det är måndag idag – inte orkade laga den planerade maträtten under trebarnsstress så jublade de.
Men trots lyckan över älsklingsrätten:

Tugga tugga

Hm, jag måste hitta på något…

Jag kanske kan gegga lite

Hihi, JA det gör jag!

Kolla mamma!

Jag ha ätit fäddit nu

…Och så var det med den middagen.
Också.

Sedvanliga foton när ungen är kring 2 månader, för de flesta föräldrar – ”så här stark i nacken har jag blivit nu”.
Och varför skulle jag vara sämre med den dokumentationen med Emma bara för att hon är nr 3?
Nä precis, här har ni henne.
Magliggaren:

Alltså, ni anar inte hur lik ”Isabell-bebisen” hon är här.

Allvarlig och koncentrerad. Och efter en stund jävligt less på magläge.
Hon orkar inte hålla upp sig så här värst länge åt gången.
Det gäller att skynda långsamt när man lärt sig något nytt ;-)

Så här trötta var jag och Emma imorse:

Emma blir ofattbart trött ofattbart fort, på morgnarna. Trots att hon sovit en lång natt.
Hon är en liten tröttis. Precis som jag förutspådde under graviditeten ;-)

En helt vanlig eftermiddag:

Isabell håller Emma

Frid och fröjd


Nu ger du hit na!

Sådär ja, nu var det faktiskt min tur att hålla!


Isabell muttrar och Molly är sjukt nöjd. Det brukar bli som Molly vill…