✫jempie

Okej imorgon gäller det. Imorgon smäller det.
Eller alltså, inget värre än att jag för första gången ENSAM skall lyckas göra i ordning alla tre inklusive mig själv (eller så blir det pyjamasbrallan i värsta fall) och ta mig iväg för dagislämning.
Lilla Emma föddes ju bara någon vecka sådär innan julledighet och jag hade sådan tur att Robin kunde hämta och lämna alla de dagar som var kvar innan tjejerna gick på jullov.
Men imorgon drar allt igång med besked. Robin flyr hemmet i ottan för att köra till Kalmar på jobb. Kommer hem seeent imorgon kväll/natt, jag har sagt att jag vägrar vara ensam första natten redan nu. Var hemma en natt själv när Molly var 12 dagar gammal och värsta kolikig och till råga på allt fick Isabell krupp den natten. JÄTTEKUL. Nä precis.
Det är nog den stressigaste och mest påfrestande natten jag någonsin upplevt. GAAAH.
Så nej, jag vill inte vara ensam en hel natt med alla tre riktigt än, men det kommer snart, jag reder mig.
Rättare sagt: Jag vägrar något annat än att reda mig själv. Hur många ungar vi än har så att säga. Jag vill inte att varken Robin eller jag ska känna oss låsta och inte klara ensamperioder och sånt själva, ja, ni hajar.
Men Emma är 4 veckor, jag ammar mycket på natten så klart och Molly och Isabell sover bra MEN har sina struligheter för sig ibland och jag pallar inte med den stressen/krocken riktigt än.
Alltså får Robin och Kalle glatt komma hem efter jobbet i Kalmar. Och de har lovat :-)

Jo och sen var det ju det här med impron som jag har funderat massor på och att jag nog inte står ut att ha uppehåll med det ända till i höst.
Så det får nog bli en kurs senare i vår (om någon sådan dyker upp) och så får min kära mor promenera på stan med Emma i vagnen en kväll i veckan. Blir det amningsnöd får hon komma förbi teatern och jag får komma ut med tuttarna. Hur normalt som helst, eller?
Blir skitbra.
Ja vi säger nog så.

(Fredrik, Elisabeth om ni läser, vi kanske hamnar på samma kurs snart igen? Vore så skoj!) :-)

Ikväll ska jag på föreställning igen, på Stockholms Improvisationsteater – de måste tro att jag är galen där borta…

Jag har länge gått och klurat på om jag verkligen ska fortsätta skriva här inne, ja minst hela dagen har jag klurat, men till slut sa Robin: ”du har ju bra många fler som gillar att läsa det du skriver än sådana som inte gillar att läsa det du skriver, så det är klart du ska fortsätta!
Och med de orden bestämde jag mig än en gång för att fortsätta.
Dock har jag svårt för det här att känna mig som en slags serviceinrättning där man går in och uppdaterar sig och sen är det bra med det.
Att man inte behöver höras eller ses IRL som det så fint heter utan all skit står ju att läsa här. Det är tråkigt, för att inte säga sorgligt, i längden. Och för den delen kan jag bara upplysa om att LÅNGT IFRÅN allt står här. Det som jag skriver här inne är naturligtvis bara ett litet skrap på ytan, men det hoppas jag att samtliga förstår.
SÅ.
Nu har jag vräkt ur mig lite.
En sak som däremot är underbar är att komma med andan i halsen till sin lilla improgrupp på teatern, timmen innan föreställning och mötas av stora leenden och glada utrop i stil med: ”Åh vad glada vi blir nu, vi hoppades verkligen att du skulle komma!”.
Ärligt talat är det inte i många sammanhang man får känna sig så välkomnad. Fantastiskt vad några små ord kan göra.
Vi var endast sex stycken från vår grupp som deltog i uppspelet idag och visst hade jag även rätt i mina farhågor – det kom knappt någon publik alls i och med det.
Någon i vår grupp hade 5-6 stycken med sig, jag hade inte en kotte och någon hade 2-3 och så var det någon gammal kursare och ja, några till.
Max 15 pers i publiken=smått antiklimax.
Dock hade vi skön energi och allt kändes jättebra det vi gjorde på scenen och jag är väldigt nöjd och stolt över mig själv och mina kamrater.
Men det var jävligt, vänta jag måste svära lite till: JÄVLIGT tråkigt att det inte var fler som kollade.
Sist jag körde impro för publik var i somras under veckan i Fridhem och då var det väl ca 150 pers eller något sådant. NICE!
Nåja, nu är det läggdags men först måste jag slänga i mig något ätbart. Det tycks precis som att allt jag äter brinner upp inom ett par minuter nere i magen på mig.
Jag är hungrig KONSTANT för närvarande. Och fet som ett jehu.
Nämen godnatt hörrni, gott folk!

Ärligt talat, vid närmare eftertanke känns det lite småtråkigt när allt kommer omkring, att inte en människa till mig kan komma och kolla ”föreställningen” imorgon. Dessutom är vi väldigt få från vår grupp som skall delta så det blir väl en tre fyra stycken i publiken.
Eller något.
Meeeeen jag är inte bitter, det dröjer väl bara sisådär ett år tills jag kan vara med på scen igen.
Blir ju till att pausa lite i och med nya bebisen.
Jaja.
What the fuck liksom.

Förresten, ikväll är det dags för mig att gå på improföreställning igen – SÅ HIMLA KUL!

Jo, och så börjar jag bli lite småpirrig inför Rookieföreställningen – dock har jag inget direkt att vara nervös för egentligen för jag kommer inte att spela för någon jag känner, ingen kunde komma. Hoppas bara de andra har lyckats dra dit folk för det är banne mig värre att göra något framför för lite publik än för mycket, på något konstigt sätt.

- är det någon som har sett det?

Igår var det impro igen. Tisdagskvällar är heliga på så sätt.
Trots jordens oväder så masade jag min enorma hydda ur hemmets lugna vrå och ner till tuben. En gång vände sig paraplyet utochin, ni vet som en kantarell ungefär, trots att jag befarat fler (gånger).
Robin försökte truga på mig sin chockorange regnjacka (som precis hade gått att knäppa över magen) men jag sa att det går bara inte, jag kan inte ha skinnskor och regnjacka. Så jag valde att ta risken att bli dyngsur. Lite måste man ju offra sig för skönheten, eller hur? Inte för att regnjackan är ful på något sätt, den är helsnygg, men isåfall till regnbrallor och gummistövlar. I en skog typ. Eller på ”tur”.
Men inte in till Vasastan. Det var en god tanke utav honom i alla fall.
Det var en TOPPENLEKTION igår. Jag blev sådär hög som jag blir ibland, efter lite lyckad impro.
Det känns inuti när något har blivit jävligt bra. Någon improkursledare sa till mig en gång (det kan ha varit Mr impro himself) att om det känns bra i en efter en scen så har den troligtvis även varit bra att titta på. Det stämmer nog fasen.
Hade ett par moments igår som kändes extra bra.
Och det var många roliga scener att titta på också, herrejävlar vad jag garvade åt ett missförstånd (det är ju de som är roligast!) En pelikan som plötsligt, när den togs fram ur den enormt stora och tunga buren, var liten som en spädsparv typ. Jag höll på att garva ihjäl mig. Alltså impro är så sjukt underbart, ni fattar nog inte!
Om några veckor kör vi Rookie, det enda som är jobbigt med det är att om det kommer massa kritiska ”nu-ska-vi-se-ögon” och så måste man i värsta fall försvara det ena eller andra.
Äh, jag kan inte riktigt förklara min känsla där. Så jag skiter i det.
Jag kommer aldrig att tröttna på improvisationsteater.

Ikväll börjar min nya improkurs! Ja, om jag lyckades få till det till sist med anmälningen och betalningen vill säga.
Det visar sig väl om inte förr så under ”uppropet”. Om ingen Jennie finns reggad är det väl bara att gå hem med svansen mellan benen och sloköron.
Det som jag känner viss vånda för nu är att jag gick upp en nivå… Hm. Är jag verkligen redo för det? Kommer jag att palla? Är ju plötsligt så mycket mer orörlig än vad jag tänkt mig och visst, det är ju inte så att bara för att man går upp en nivå så blir det värsta träningspassen men det OCH att det blir mer att bita i kanske gör att jag smäller av?
Det återstår väl att se.
Jag försöker ta det jävligt lugnt fysiskt på tisdagarna framöver helt klart i alla fall. Då brukar kroppen hålla en bit in på kvällen också. Idag känner jag det lite si och så men aja, nu kör vi.
Nu ska vi se hur många gånger under denna termin som jag tvingas spela gravid kvinna bara för att jag ser ut som jag gör.
Är ju annars lite smått trött på att vara (bara) den karaktären.

Min andra gång (körandes impro) inför publik. Det var ca 150 pers i publiken och vi befann oss på en scen utomhus (PRATA HÖGT!)
Vi körde i grupper, några övningar och tekniker var.
I min sista övning körde vi en och samma scen i tre olika genre.
Detta slutade – hör och häpna – med att jag sjöng opera inför alla dessa ögon och öron.
Ja, alla vi fem i min lilla grupp.
Fan vad vi var modiga.
Publiken var en tacksam och pigg publik som uppskattade det här med improvisationsteater (thank god!)
Här följer en serie mycket suddiga bildbevis.
Vassegoa:

Suddiga improvisatörer.
Somliga ännu mer suddiga än mig pga att jag inte vet om jag får lägga ut dem ”skarpa” på bild här.
Detta får duga så länge!
Och – ja det stämmer. Två noteringar utav er som är alldeles korrekta:
1. Jag har en grön öronlappsmössa i täckmaterial på mig.
2. Jag har fotat av en systemkameras display.
Allt för att ge er lite färska bildbevis.