✫jempie

Det har gått lite upp och ner med uppdaterandet här inne på sistone.
Men så går det lite upp och ner för mig själv också. Det hör ju till.
Improkurs ikväll med, ja det är ju varje kväll denna vecka! Riktigt kul att köra så pass ofta som varje dag, det har jag inte gjort förut. Man hinner inte riktigt komma ur det förrän man ska i det igen, så att säga.
Även om jag igår kände mig aspeppad och hade (enligt mig) en känsla av att det kändes bra så hade jag ikväll en känsla av att det kändes mindre bra.
En stor anledning till detta var löjligt nog att jag inte hann få i mig någon middag.
Får jag inte i mig någon mat så dör en stor del utav min personlighet och min energi. Så har det verkligen alltid varit!
Jag orkar inte. Kan inte komma ur mitt skal så att säga.
Men så är det ju en smula stressigt innan Robin kommer hem för avbyte och jag lyckas ta mig iväg också. Då är det bara det långa benet före till tunnelbanan som gäller, och så ett svisch på Pressbyrån på S:t Eriksplan för att hugga nån drickyoghurt och sen in på Sthlmimpro. Hungrig som en varg och lätt utanför kroppen. Utanför skallen i alla fall. Dessa utanförkänslor (alltså känslor av noll koll) hade jag aldrig innan jag blev morsa. Måste vara något som försvinner ut med bröstmjölken typ. Lite hjärnstubstans liksom. Precis så kan jag känna. Att jag är lite efter och lite koko i nöten nu för tiden.
Dock är jag fast besluten om att någon gång i framtiden hämta upp detta igen. (Drömma går ju ;))
Det är i alla fall en riktigt bra kurs, det känns grymt bra och det känns lite tråkigt att det bara är en vecka. Jag trivs så himla bra där i ”källarhålan” på Stockholms improvisationsteater. Jag minns hur nervös jag var när jag gick dit för första gången, september -10 och inte hade så mycket som en ANING om vad jag gav mig in på. Teater hade jag pysslat med tidigare men ALDRIG improvisationsteater. Det var något jag bara hört talas om men som sagt inte hade ett dugg koll på.
Det är nog en utav anledningarna till att jag är så fäst vid det nu. Att det var så främmande men ändå så nära det jag alltid gillat.
Något att bara slänga sig ut i.
Något som bara är mitt (och alla mina för mig kända och icke kända improbundsförvanters).
Det kommer nog bli mycket svammel om impro de närmsta två veckorna.
Jag är ledsen om jag tråkar ut er. Ni får väl hoppa över att läsa eller ännu bättre:
GÅ EN KURS FÖR FASEN! :)

Pick one here: Höstkurser på Stockholm impro.

Vi kanske ses?

Det var riktigt kul på improkursen ikväll. En ny grupp med två för mig sen tidigare kända ansikten, det kändes lite tryggt i alla fall. Även om, nä, jag skriver det inte.
Och så kursledaren. Mr Impro himself. Jo men faktiskt. Jag har sett honom i flera föreställningar och han är bara helt enkelt jävligt bra! Roligt, nyttigt och på samma gång nervöst att ”bli granskad” av honom. Men det var en utav anledningarna till att jag ville gå denna kurs. Vem kan vara en bättre lärare för en än en man tycker är grym? (Ja inte grym som i grym utan grym som i bra, ni hajar.) Och som vågar ge sina tankar om det man nyss klämde fram där uppe, på riktigt, inget hymlande liksom?
Som sagt. Nyttigt!
I alla fall om man som jag har för avsikt att försöka lära sig lite mer inom konstformen improvisationsteater, försöka utvecklas en smula. Även om det känns som att det är jäääävligt svårt. Ju fler kurser jag går desto mer får jag att bita i och fundera över och göra… eh, rätt. Det är sjukt svårt men det är samtidigt så förbannat roligt.
I alla fall. Om den här förkylningen bara kunde ge sig så att jag kan prata normalt igen och inte behöva låta som en rostig trumpet.
Det vore nåt det.
Jo och en sak till. Ibland blir jag riktigt galen på mig själv för att jag kommer på mig med att skratta lite för mycket. Och sen inte kunna sluta. Men ibland blir saker och ting bara så galet i impro. Det kan bli så, ja, tokigt och fel och… Alltså, det kan bli skitkul.
Och om jag ska vara helt ärlig så skrattar jag inte alltid med folk. Det har hänt, mina vänner, att den goa lilla snälla Jennie har skrattat ÅT någon. Men inte på nåt elakt sätt, egentligen.
Kanske bara lite. Men eftersom folk garanterat skrattar ÅT mig också ibland så tänker jag inte bry mig mer i det.
Vi kan alla göra fel som blir roliga och knasiga. Det är väl bara att bjucka på, helt enkelt. Inte pjåska så jävla mycket.
Eller vad säger ni?

Okej. Idag går alltså startskottet för min hyfsat impro-intensiva tvåveckorsperiod.
Ikväll är första kurstillfället av fem denna vecka. Och om en vecka precis flyger jag till Malmö för vidare transport till Svalöv och Fridhems folkhögskola där jag ska bo 4 nätter och ha impro hela dagarna i ända.
Det ska bli jättekul förstås, men lite bökigt blir det med all logistik och att få ihop det med Robin och barnen och så. Men men.
Och så är jag sjuk också. Förstås. Eller sjuk och sjuk men jävligt förkyld och ont i bihålorna.
Får hålla mig på behörigt avstånd från kurskamraterna ikväll.
Och försöka samla på mig massor utav ny ork på vägen dit.
Jaja, det löser sig förhoppningsvis!

Den dagen andan faller på och jag har orken med stort O. Den dagen barnen är utlånade eller på sin nya förskola (augusti, kom!), den dagen jag har fått ordning på lilla kameran, den dagen jag har orkat förbereda det jag har tänkt mig – den dagen skall jag spela in ett eget litet minibarnprogram.

Det vore väl nåt?

Jag är så trött och seg att jag orkar inte skriva några längre inlägg – det kanske ni märker?
Jag har inte ens mailat min (före detta) chef än fast jag tänkt göra det LÄNGE.
Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte.
Och snart har jag Rookie igen, ni vet, den lilla improföreställningen man får delta i när man går kurs på Stockholms improvisationsteater. Men jag har inte ens bjudit in någon som publik – jag har inte orkat.
Nåja.
Snart blir jag nog piggare! Lite sol och värme och så där, så är nog saken biff sen.
Nu ska jag bädda ner mig i soffan och ta fram de sista chokladbollarna.
De passar som grädden på moset efter min tomtegrötsmiddag. Jag älskar tomtegröt som ni kanske minns och jag är själv ikväll eftersom Robin är på jobb och det är då jag passar på med alla konstiga middagar som jag men inte han vill ha ;-)

Och så har jag fått bekräftelse och inbetalningskort från Fridhems folkhögskola där jag skall gå kurs i fem dagar i sommar i improvisationsteater.
Japp. Jag ÄLSKAR impro.
Det kommer aldrig att gå över.
Gud bevare mig väl.

Men vet ni.
Jag var på föreställning ikväll på mitt numera andra hem – Stockholms improvisationsteater. De körde Guts & Glory som jag sett tre eller fyra gånger tidigare och min före detta kursledare var med ikväll.
Så roligt att se honom in action ”på riktigt”.
Det var hur bra som helst och för första gången var jag med om att en scen verkligen blev sorglig, så där så att jag nästan fick tårar. Men då är jag å andra sidan en smula känslig för närvarande.
Intressant var det i alla fall. Ofta tenderar scenerna att bli mer eller mindre roliga men idag fick jag alltså uppleva det motsatta.
Jag hade G med mig och hon verkade rätt impronerad av hela grejen. Jag förstår henne så klart.
I andra akten spelas scener utifrån publikens önskningar. Man har i pausen fått skriva lappar om något man vill i livet. Vad som helst.
Min lapp kom med och det spelades en lång scen utav min rad på den där lilla blå lappen.
Det var roligt.
Vad som stod?
Ja det kan jag tyvärr INTE tala om, hehehe.

En jobbig grej jag alltid råkar ut för:
Mina jeans smäller och snäpper när jag går, typ i grenen-regionen så det låter som att jag går runt och småfjärtar hela tiden! Alltså detta är HUR JOBBIGT SOM HELST!
Är jag vanskapt?
Är mina jeans vanskapta?
Varför råkar jag i så fall alltid köpa vanskapta jeans?
Är det för att jag aldrig köper de dyraste?
Vad kan man göra åt detta?
Och slutligen – är det fler som känner igen det här fenomenet och lider ni också av det?
Jag var tvungen att hålla ihop benen ordentligt vid varje steg på improkursen idag, kan ju fan inte riskera att mina kurskamrater tror att jag är värsta fjärtisen och springer omkring och pruttar och har mig.
Herregud det är så långt ifrån min person man kan komma – jag som inte ens går på toa överhuvudtaget…. precis som Drottningen eller alla supermodeller och annat fint folk så där ni vet.
Men det värsta var nog den totala knäpptystnaden i den där ”vänthallen” på Hammarbyhöjden stn idag när jag skulle till impron.
När jag hörde hur mina brallor lät och hur tysta alla andra var och hur mycket alla kollade på mig så var jag tvungen att stanna och låtsas stå där inne och värma mig, trots att jag inget hellre ville än fortsätta gå och komma ut i friska luften på själva perrongen.
Men så mycket som jag smällde och hade mig nere i jeansen så fanns inget alternativ annat än att ställa sig jävligt still och se oberörd ut och som om det var precis det jag planerat.
Att stanna i steget, inomhus, så att säga.
Ja herregud vilken problematik.

Men vad jag hatar att gå och lägga mig hungrig.
Varför jag inte äter nåt då?
Jag har precis satt i mig en tallrik yoghurt.
Det var inte tillräckligt.
Hemkommen från Stockholms improvisationsteater och första tillfället på min nya kurs.
Jag känner mig väldigt nöjd med både nya ledaren och nya gruppen. Det blir skoj! (som vanligt!)
Vad hade jag gjort om jag inte funnit impron?
Haft rätt så mycket tråkigare än vad jag har nu.
Aja. Det där har jag dragit så många gånger och ikväll orkar ingen läsa, tror jag.
Och jag orkar inte skriva mer.
Ska hoppa raklång ner i bingen nu.
Sov gott människor.

Ikväll börjar min nya improkurs, det blir toppen!
Det är alltid spännande med ny grupp och ny ledare. Okej, alltid och alltid. Jag har bara gått i två grupper. Men ni hajar.
Detta blir min tredje.
Känner mig lite så där ur form och självförtroendet lite smålågt men va fan. Nu kör vi.
Nya tag liksom!

Jag drömde om en människa i min närhet och att denne var gravid. Detta är otroligt spännande eftersom jag ETT FLERTAL gånger drömt att folk är med barn och sen visar det sig att det stämmer. Fråga mig inte hur men det har säkert hänt uppåt en tio gånger.
Jag har näsa för när folk väntar smått, tydligen.
Tänk om det stämmer. Då skulle jag bli GALET glad.

Hej så länge!

Ikväll var sista kurstillfället med min breddningskurs.
En kurskamrat frågade vid gravölen ”varför spelar du ofta kille?”
Jag kände mig dels snopen, dels asförvånad och dels… påhoppad.
På något konstigt sätt.
Som om jag klippt av mig håret och börjat spela snubbe så fort jag får tillfälle.
Eller nåt.
Så är det ju inte.
Intressant dock och när jag försökte komma på ett ärligt svar så insåg jag att jag tycker det är roligare att spela karaktärer som är långt ifrån mig själv för tillfället.
Jag får just nu inte ut så värst mycket av att spela 29-årig småbarnsmamma med hjärtbesvär, då kunde jag ju lika gärna stanna hemma liksom.
Så ja, jag blir nog ofta Per, Håkan eller Bertil.
Och det kan vara fan så skönt.