✫jempie

Tjejerna har otroligt dåligt med kläder inför hösten och vintern i sina nya storlekar (de växer som ogräs, redan uppe på 110 och 98!!) så idag var jag tvungen att införskaffa litegrann när jag ändå var i Globen C.
KappAhl har nog tusan de finaste barnkläderna, helt i min smak. Lekvänligt och färgglatt, även om det jag köpte just idag inte var superfärgglatt. Jag gillar nämligen svart och grått också :-)
Fanns MASSOR jag ville köpa men som ni förstår så är det inte riktigt möjligt just nu.

Varsitt par fodrade byxor och varsin farfarströja med sköna mönster och färger.
Och så strumpor med halkprickar! (i rätt storlek, ÄNTLIGEN!)

Läggdags SENT för ungarna igår kväll, 2.5 timme senare än vanligt.
Vi var på ett trevligt kalas hos min kusin, jag och tjejerna, och på hemvägen skjutsade vi hem min mormor och så släppte vi av min mamma vid tunnelbanan (Robin är fortfarande i Norge).
Väl hemma i garaget var det bara att lasta den minsta i vagnen och Isabell fick orka gå upp själv, det var med nöd och näppe.
Uppe i lägenheten närmare halv tio och jag fick köra en akut dubbelnattning (annars brukar jag köra en i taget men på löpande band så att säga).
När jag lagt dem i sina sängar hördes inte ett knyst mer. Molly brukar ju ligga och snacka en stund men icke.
Knäpptyst. De var så fruktansvärt trötta, efter först dagis och sen kalas och så jättesen läggdags på det.
Förutom att Molly jämrade sig vid 6-rycket imorse och fick fortsätta sova bredvid mig så vaknade de 8.30! Riktigt skönt.
Synd bara att deras egentliga sömnbrist ändå gör sig påmind genom att de bråkar extra mycket med varandra idag, något jag kan reta mig till galenskap på vissa dagar (de dagar jag är själv t.ex).
Jag orkar helt enkelt inte med sånt just nu. Jag har lika kort stubin och noll tålamod själv för närvarande.
Hormonstinn och så.
Tur G kommer över idag.
Och att Robin kommer hem imorgon (iofs inte förrän på kvällen…)

Jag aktar mig numera för överfulla lekparker. Har blivit tillfälligt folkskygg eller ska jag kalla det föräldra- och barnskygg kanske…
Jag tar hellre med mig mina egna ut i skogen om man säger så. Det har blivit lite för mycket av lekparksvaran det senaste halvåret.

Här är ett helt simpelt mobilklipp efter dagishämtningen idag.
Molly är trött som en gris eller något. Isabell är babbelmaja som vanligt.
Jag själv är mest bara väldigt kissnödig.

Begreppet smalfilm får för övrigt en helt ny innebörd. Vette fan vad jag har gjort. Hållt mobilen i höjdled förmodligen.
Aaaaja.

Hej hallå, hör ni mig, finns jag? Har jag lyckats få huvudet över ytan nu?
Denna morgon var den mest bråkiga och kaosiga vi haft någonsin tror jag. Molly har en ond tand på G och sov som en kratta inatt, vaknade tidigt och var skitsur direkt på morgonen.
Hon väckte sedan Isabell med sina skrik som kom upp och var om möjligt ännu grinigare hon. Totalt fel sida liksom.
Jag som pga Mollys tandgnäll under natten sovit dåligt samt pga en del ganska hetska hormoner i kroppen blev ju totalarg och kände mest för att skjuta mig själv i huvudet i klädkammarn och låta råttorna käka upp mig.
Som tur var hade inte Robin jättebråttom utan kunde stanna hemma lite extra och handskas med de bångstyriga tu medan jag gick in och struntade i att skjuta mig själv i huvudet i sovrummet istället. Bland dammråttorna.
Efter ett praktutbrott hos Isabell, de kommer verkligen inte ofta men när de kommer så får man ringa glasmästarn efteråt och fråga vad man gör åt sprickor i samtliga fönster samt ge henne några halstabletter så att hon kan prata igen, så lugnade hon ner sig och började plötsligt bete sig hyfsat normalt igen. Någon form utav nödvändig urladdning alltså.
Molly blev om möjligt ännu mer grinig och ledsen efter att Isabell vrålat så, men lugnade sig också efter lite tvångsvila i vagnen (bara en sån sak?! NÄR var vi tvungna att låta Molly vila medelst tvång senast liksom? Nej, precis. Aldrig) Men efter den lilla lugna(re) stunden i vagnen med kudden och Labis var också hon människa igen och började fråga efter ”daddis” (dagis).
När alla nu samlat sig, jag hade fått på mig något halvfräscht samt rett ut det värsta rufset i skallen men inte på långa vägar hunnit duscha eller sminka mig – så var det då slutligen dags att lämna på dagis.
Isabell som nu var på mycket bättre humör tyckte att det verkade vara en rätt bra idé, trots att hon ännu inte riktigt är ”helt hemma” med allt nytt som förskolan innebär. (Men det går jättebra, hon är lite försynt fortfarande bara).
Molly drog ner mössan (skulle absolut inte ha kepsen utan idag var det mössa och inget annat som gällde tyckte hon) och lät sig snöras på sina gympaskor och vinkade och sa ”heddå” och tänkte gå utan oss först. (Molly i ett nötskal)
Robin som dagen till ära skulle bära tillbaka en enorm tigersåg till kontoret greppade den, väskan och ena ungen och jag kastade mig ner i mina gympaskor, barfota och med den andra ungen i släptåg (den som tyckte hon hade kunnat gå ner själv…)
Vi måste sett ut som den familjen KAOS vi är, när vi tumlade ut i trapphuset med sågar och rödgråtna ungar och mötte övriga föräldrar och barn (ja, vi bor ju granne med Isabells avdelning).
Inga problem att lämna Bellen för Robin så han kom rätt omgående iväg till jobbet.
Jag och Molly promenerade ner för trappan och in på dagisgården på framsidan av vårt hus och meningen idag var ju att vi skulle vinka för första gången och att Molly skulle vara där själv några timmar.
Jag hade ojat mig lite över detta faktum under morgonen eftersom precis ALLT var ur gängorna och tänkte att detta kommer gå åt helvete just idag.
Trodde jag ja.
När fröken K sa att nu kan du säga hej då till Molly och gå, så satte jag mig ner framför Molly som var fullt upptagen med att fylla vattenkannor med lerigt vatten och vattna marken med och sa ”hejdå Molly nu ska mamma gå”. Jag väntade mig en vild, gråtig, övertrött, tandgnällig panikattack men fick ett hurtigt och ack så ointresserat ”Mm!” till svar.
Sedan fortsatte hon att vattna marken.
Puss och kram och hejdå. Inga som HELST problem. Trots kaoset på morgonen.
Jag ska hämta henne vid lunch, de ska testa henne lite lätt i vilrummet idag men funkar det inte ska jag ta hem henne så fortsätter de det projektet imorgon. Alla andra barn hade sovit som stockar igår när Molly var hemma.. hehe. Så de har ju lärt sig.
Molly kommer också att lära sig, hon har ju bara haft chansen att vila på dagis en enda gång hittills och då var ju jag med.
Jag tror det blir helt andra bullar när inte morsan ligger bredvid sen.
Jag smygkollade på henne genom fönstret när de satt ute på gården och hade utesamling och hon satt så lugnt och stilla i ringen och deltog! Jag som hade FULLT SJÅ att få henne sitta i två sekunder i denna ring i förrgår.
Men idag var ju jag inte med. Så är det. Jag VET att hon gör som de andra när det bara är hon och de.
Ska bli oerhört spännande att smyga ner dit vid tolv och se om hon somnat eller inte, samt få höra hur det gått idag. Om hon blev ledsen senare när hon insåg att jag faktiskt hade gått eller om hon sket fullständigt i det.
Jag tror på det senare.

Molly är febrig och gnällig, då drog jag fram Becon igen.
Den är ju för barn upp till 25 kilo och det är låååångt kvar.
Perfa!

Tre dagar på  nya förskolan i ny grupp och vad kommer då som ett brev på posten tror ni?
Jo men febern så klart.
Isabell däckad i feber… Hon brukar dock (peppar peppar ta i trä) repa sig väldigt fort när hon får en bacill, så vi hoppas på det bästa. På måndag skulle de ju gå en liten tur till skogen och sånt brukar i regel Isabell tycka om.
Så lagom till att Bellen blir frisk så förväntar vi oss även att Molly febrar igång.

SUCK.

Trötta och gnälliga efter en dag på förskolan, det tar på krafterna att plötsligt vara del i en grupp och ha massor att göra.

Att skola in Molly.
Det är ett projekt som inte är helt lätt. Men svårigheterna möter man definitivt inte där man skulle kunna tro att man kunde möta dem.
Hon är kavat och tuff som en liten Lotta på bråkmakargatan och skiter fullständigt i om mamma finns i närheten eller inte.
Hon kliver in, rätt på bara ”Hej! Här är jag vad gör vi för kul idag då?!” typ. Morsan står kvar i kapprummet och sliter febrilt i sina gummistövlar som kärvar extra mycket för att det sitter ett stramt foglossningsbälte under magen. Jaha, ner på den minimala bänken och fortsätta slita, men då tappar jag andan och får hjärtklappning istället.
Sladdar in på avdelningen, ”Molly?! MOLLY! Nej! Vi ska INTE in och röja på personaltoaletten, kom med här nu!”
Molly är ju Molly. Hon är ju lite om man säger, ja inte så stillasittande, jag vet inte om det framgått i mina texter tidigare? Inte? Nä okej men så är det. Molly vill inte sitta still. Molly vill inte ens sitta still en halv sekund.
Idag har vi haft den första riktiga inskolningsdagen för Molly. På dagis har man i regel samlingar vilket innebär att man sitter ner tillsammans i en ring i några minuter och sjunger, pratar, ramsar och har mysigt.
Molly reser sig efter max 3 sekunder, sliter i mig och gnäller ”Mamma! Upp! FÄDDI!”
Jag vet inte hur många gånger jag har fått lyfta tillbaka henne.
Så klart hon lär sig! Det är ju bara första dagen och hon hajar nog inte vad tusan vi gör på det där stället ens. Barn gör ju som andra barn (till slut) så jag känner mig ju inte ”orolig” liksom.
Men herrejävlar. Det är inga lugna fina dagar för mig och min smärta det kan jag säga. Jo då, lite bättre har det blivit av bältet och övningarna, men det är ju inte borta och jag är ju definitivt inte något rörlig när jag är ihopdragen som med ett buntband på mitten. Tillsammans med bulan då. Det är liksom lite, eh jobbigt med alla böjar och lyft och påklädningar och avklädningar när det dessutom skall ske i trängsel med ett gäng andra föräldrar.
Vid lunchen satt hon ner säkert 5 sekunder i alla fall, och åt en sked soppa. Men under de 5 sekunderna hade hon snurrat några varv på stolen och försökt be om ”väjjing” ett antal gånger. Tydligen föll inte soppan henne i smaken.
Tur det bjöds på pannkaka efteråt då.
Molly kommer stortrivas i förskolan, det är jag helt övertygad om. Hon bara älskar alla saker de har ute, alla vagnar, skottkärror, att måla med vattendoppade penslar på trälådorna, stapla upp snäckorna på ”stubbskivorna”, sortera alla stora fina kottar, gräva, klättra i klätterställningen och allt kul de gör där ute. Hon är en riktig ute-unge. Hon var lååååångt bort på gården och gick med sin gröna lilla vagn medan resten av hennes gäng höll sig i den lilla hörna som var närmast Ugglornas ingång. Jag joggade runt på gården bäst jag kunde för att se vad hon gjorde.
Hon har så kul, men OJ vad trött hon var nu när vi kom hem efter lunch. Imorgon blir det vila på dagis för första gången. Får se hur länge hon tänker ligga på den madrassen… Men men återigen, hon lär sig. Jag trodde aldrig för mitt liv att Isabell när hon var i den åldern (eller okej, hon var mycket mindre när hon började dagis) skulle lära sig sova med andra på madrasser i ett rum, men det tog några dagar så somnade hon som en klubbad säl.
De lär sig!
Men vägen dit kan vara lite sådär uppochner ;)

Idag är faktiskt sista dagen på mitt så kallade ”hemmahalvår”. Det vill säga, det halvår som jag varit hemma med båda barnen pga att vi ingen dagisplats haft sedan flytten från Gustavsberg.
Imorgon börjar inskolningen och det ska bli SÅ himla roligt och spännande.
Vi har haft den turen att vi fått världens bästa förskola till dem, det råder det inga tvivel om och då har vi inte ens börjat än.
Jag vet det ändå på ett gäng flera olika sätt.
Igår var jag på introduktionsmöte för nya föräldrar där, idag ska jag på möte på Mollys avdelning.
Imorgon sätter vi igång.
Isabell ser så mycket fram emot detta, hon har frågat varför hon inte får gå på dagis hur länge som helst nu.
Det blir superbra detta!

Vad jag ska göra?

Ja det var ju så här att EGENTLIGEN hade jag ju kommit in på min drömutbildning TV-journalistik.
Men ungefär samtidigt som jag fick veta det så kissade jag på en liten sticka pga yrsel och hjärtklappning och visst hade jag gått och blivit oplanerat gravid samtidigt :-D
Sånt är livet!
Vår trea som vi tänkt vänta med några år tills efter mitt pluggade bestämde sig för att dimpa ner med besked just när vi inte tänkt oss det. Naturen hörrni, och ödet va?
För vet ni, nu kan jag känna att jävlar vilken bra tajming det ändå blev, då skjuter jag upp min utbildning (jag har pratat med dem på skolan och sagt precis hur det ligger till) och går denna utbildning lite senare istället.
Och då ”slipper” vi göra uppehåll för barnskaffande sedan när jag kanske är i full gång med min nya karriär!
Det är väl lika bra ändå, att baka ihop alla och sedan köra på?
Jag tycker det.
Allt har en mening. Detta blir skitbra!
Så nu får jag ungefär tre månader innan nästa bebba kommer och under den tiden skall jag hjälpa Robin i företaget.
Men allra först skall jag ta en speedkurs i redigeringsprogrammet Final cut.
Så det så!

Inte för att skryta men…
VÅRA BARN KOMMER ATT BÖRJA PÅ SVERIGES, JA OM INTE HELA JÄVLA VÄRLDENS BÄSTA FÖRSKOLA.
Så.
Ville bara ha det sagt.
Nu kan jag sova.
God natt människor!