Taxi Närgånget
Nej vet ni vad, nu måste jag skriva av mig.
Jag åkte med världens obehagligaste taxichaffis hem från barnmorskan och efterkontrollen. Robin skjutsade mig dit och jag tog taxi hem, orkar inte ge mig ut i kollektivtrafiken med hostattacksbebis som inte kan ligga ner i vagn.
I alla fall.
Beställde taxi från Karlavägen, den kom och jag hoppade in. Han glodde som fan på mig, märkte jag, när jag spände fast babyskyddet.
Jag hoppade in bakom honom och så åkte vi.
Direkt kom chaffisen (som vanligt då) in på bebisar och barn.
”Den kan inte vara gammal den där?”
”Hon är nästan tre månader” sa jag. ”Så hon är stor nu”.
”Jaha…” sa han, lite förvånat. ”Men då måste du ju ha återhämtat dig väldigt snabbt efter förlossning och allt sånt, du ser ju…eh… du verkar ju… eh… jag menar… man kan väl… eh… det kan väl ta tid att återhämta sig efter en förlossning och graviditet?” fortsatte han.
”Hm… jo det kan det ju, men ja jag har nog återhämtat mig rätt bra, jag har ju två ungar till hemma så det blev ju full rulle direkt så att säga” sa jag. Fattade liksom inte vart fan han ville komma.
”Jaha okej… Mmm…”
Ja och så fortsatte samtalet ett tag till om just det här, hela tiden sneglade han på mig i backspegeln.
Trafiken tätnade och han gjorde en förbjuden manöver för att undgå köer. Sen kom han på att det nog inte var så bra, absolut inte den bästa vägen till Hammarbyhöjden.
”Eller vad säger du, var det en bra väg tycker du?” frågar han. Ja men inte fan vet jag liksom, jag betalar – du kör. Typ. Men det sa jag inte. Jag är inte kaxig i såna här lägen.
Jaha sen skulle vi avhandla yrkesval.
Eftersom det är internationella kvinnodagen hade han just hört på radio om en sexbarnsmamma som valt att vara hemma med sina barn och så pratade vi lite om det. Jag sa att det är väl jättebra om hon nu valt det för att hon vill och kan få det att funka, alla får göra som de vill.
Han frågade om jag hade hunnit jobba något mellan alla barnen och jag berättade att jag jobbade innan första barnet och en kortis efter andra barnet och att jag nu som nästa steg vill gå en utbildning för att byta karriär helt.
”Vad vill du bli då?” frågade han och jag kände bara att men gud, du kan ju flytta hem till mig så får du veta allt och ännu mer, det var mig en jävel att vara intresserad.
”Ja den totala drömmen för mig vore att bli barnprogramledare, så det tänkte jag nog bli” sa jag.
”Oj wow ja det skulle ju passa dig jättebra, det är ju hur bra som helst och jag kan tänka mig att eh…. att man… ja att det är bra att ha utseendet för sig i den branschen också.. eh” *snegla i backspegeln med äckligt flin*.
”Jaha, det vet jag inget om…” sen kände jag att det är tur att vi är hemma snart för nu orkar jag inte mer.
Till slut var vi äntligen hemma och jag kunde betala, kasta mig ut med Emma och dra in i porten.
Allt detta kanske inte låter så farligt men det var sättet han pratade på, sättet han kollade i backspegeln och alla miljarder närgångna frågor han ställde (varav 80% jag inte skrivit här).
Otäck snubbe. Det var första på länge som jag kände mig riktigt obekväm med och det har blivit sjukt många taxiresor de senaste åren av olika anledningar.
Blä.



Kommentarer