✫jempie

Nej vet ni vad, nu måste jag skriva av mig.
Jag åkte med världens obehagligaste taxichaffis hem från barnmorskan och efterkontrollen. Robin skjutsade mig dit och jag tog taxi hem, orkar inte ge mig ut i kollektivtrafiken med hostattacksbebis som inte kan ligga ner i vagn.
I alla fall.
Beställde taxi från Karlavägen, den kom och jag hoppade in. Han glodde som fan på mig, märkte jag, när jag spände fast babyskyddet.
Jag hoppade in bakom honom och så åkte vi.
Direkt kom chaffisen (som vanligt då) in på bebisar och barn.
”Den kan inte vara gammal den där?”
”Hon är nästan tre månader” sa jag. ”Så hon är stor nu”.
”Jaha…” sa han, lite förvånat. ”Men då måste du ju ha återhämtat dig väldigt snabbt efter förlossning och allt sånt, du ser ju…eh… du verkar ju… eh… jag menar… man kan väl… eh… det kan väl ta tid att återhämta sig efter en förlossning och graviditet?” fortsatte han.
”Hm… jo det kan det ju, men ja jag har nog återhämtat mig rätt bra, jag har ju två ungar till hemma så det blev ju full rulle direkt så att säga” sa jag. Fattade liksom inte vart fan han ville komma.
”Jaha okej… Mmm…”
Ja och så fortsatte samtalet ett tag till om just det här, hela tiden sneglade han på mig i backspegeln.
Trafiken tätnade och han gjorde en förbjuden manöver för att undgå köer. Sen kom han på att det nog inte var så bra, absolut inte den bästa vägen till Hammarbyhöjden.
”Eller vad säger du, var det en bra väg tycker du?” frågar han. Ja men inte fan vet jag liksom, jag betalar – du kör. Typ. Men det sa jag inte. Jag är inte kaxig i såna här lägen.
Jaha sen skulle vi avhandla yrkesval.
Eftersom det är internationella kvinnodagen hade han just hört på radio om en sexbarnsmamma som valt att vara hemma med sina barn och så pratade vi lite om det. Jag sa att det är väl jättebra om hon nu valt det för att hon vill och kan få det att funka, alla får göra som de vill.
Han frågade om jag hade hunnit jobba något mellan alla barnen och jag berättade att jag jobbade innan första barnet och en kortis efter andra barnet och att jag nu som nästa steg vill gå en utbildning för att byta karriär helt.
”Vad vill du bli då?” frågade han och jag kände bara att men gud, du kan ju flytta hem till mig så får du veta allt och ännu mer, det var mig en jävel att vara intresserad.
”Ja den totala drömmen för mig vore att bli barnprogramledare, så det tänkte jag nog bli” sa jag.
”Oj wow ja det skulle ju passa dig jättebra, det är ju hur bra som helst och jag kan tänka mig att eh…. att man… ja att det är bra att ha utseendet för sig i den branschen också.. eh” *snegla i backspegeln med äckligt flin*.
”Jaha, det vet jag inget om…” sen kände jag att det är tur att vi är hemma snart för nu orkar jag inte mer.
Till slut var vi äntligen hemma och jag kunde betala, kasta mig ut med Emma och dra in i porten.
Allt detta kanske inte låter så farligt men det var sättet han pratade på, sättet han kollade i backspegeln och alla miljarder närgångna frågor han ställde (varav 80% jag inte skrivit här).
Otäck snubbe. Det var första på länge som jag kände mig riktigt obekväm med och det har blivit sjukt många taxiresor de senaste åren av olika anledningar.
Blä.

För prick ett år sen:

Extremt korthåriga jag och så lillsyrran på en kryssningsbåt – dagen efter.
Det kanske syns på våra lätt rödaktiga ögon om inte annat?
Hahaha.
Nu sitter jag i bebisgegget, Lisa gör mig snart sällskap i bebisgegget hon med och där blir man ju kvar något år med amning och sådant – sen ska vi ut och slå runt igen, hon och jag.
Det är så sjukt kul att sticka iväg på små äventyr med bara lillsyrran.
Längtar!

Imorgon byter jag namn till Rosmarie (eller Kjell, har inte bestämt mig än) och drar till Ullared för att shoppa loss lite.
Jag ska handla för ca 100.000, samtliga utav de varor vi beräknas behöva för ett år fram i tiden…
Eller hur var det nu…?! Haha.
Nä, men lite höst- och dagiskläder till brudarna tänkte jag. Någon julklapp kanske.
Denna jul kommer vi ju ha inte mindre än TRE munnar att mätta, leksakshyllor att fylla.
Bäst att börja bunkra i tid.

Nu har Bella och Molla åkt hem till mormor.
Kvar sitter en oduschad, mjukisbyxemänniska med kurrande mage.
Framför datorn.
Jag känner att OJ vad mycket det är jag ska ta tag i nu men jag måste bara sjunka ner med mitt breda arsle på en stol ett par sekunder och bara känna att det egentligen inte är någon stress.
Det är konstigt hur tomt och tyst det blir på en gång de båda två lämnar huset. De verkade jätteglada över att få åka med mormor hem, men mest för att Tjorven redan är hemma hos mormor verkade det som haha! De har saknat Tjorven massor.
Under närmsta timmarna här nu så ska jag alltså äta lunch, duscha, plocka av, gå eller åka till Globen eller stan för lite panikinhandlingar inför min Skånevecka. Såsom deo och schampo. Och en necessär. Vi har två och de är ju bortresta redan. Så går det när man reser bort sist i gänget ;)
I kväll ska jag bara ta det helt lugnt känner jag, och så sova en natt här hemma HELT själv. Det blir första gången i denna lägenhet.
Får se om mörkerrädslan smyger sig på. Tur man kan vara uppkopplad mot sitt cybersällskap då. Alltid något.
Man kan irritera ihjäl sig på sina ungar när man är mitt i möljet, stressen, aldrighjälpen och så vidare.
Men oj vad jag kommer att sakna dem, det är ju ändå en hel vecka. Eller nja. 6 dagar.

Men ändå.

Snacka om att statistikkurvan kommer att ha dalat under dagen. Har ju inte skrivit ett enda dugg och det händer fan inte ofta.
Har nyss haft utbildning med min morsa.
Utbildning funderar ni?
Ja. I hur våran Phil&Teds fungerar. Hon ska ju ha barnen snudd på en vecka nu och måste kunna allt för att få vardagen att funka. Och det säger jag att något tekniskt vidunder till morsa det har jag INTE, så ja, nu har vi haft lite kurs här hemma på hallgolvet och det avslutade vi med att vagnen fick åka med hem en dag i förväg så att de skulle hinna bekanta sig lite…
(Eller för att resten av packningen inklusive ungar skall med imorgon och det inte är någon lastbil hon har precis) ;)
Annars idag har vi mest kämpat med att inte smälta bort alldeles, jag och barnen. Robin drog till Gotland i förmiddags, det är ju Almedalsveckan som vankas nu och det innebär massor med jobba för honom, så det blir en hård vecka.
Men kul såklart. Han har ju hela sitt gang där, mer eller mindre :)

Och jag då.
Trumvirvel. Nä, det var fånigt.
Ni vet ju redan vart jag ska så det var inget nytt under kjolen.

Snart så.
Snart sitter jag på ett flyg. Redo att impra järnet en vecka.

TJOHO!

Isabell vid lunchbordet, åter hemma i Sverige efter en vecka på hotell i Grekland:

”Mamma, jag tyckte det var tråkigt på votellrummet. Det fanns ju inga leksaker där. Bara chips”

Sen jag blev morsa har reseapoteks-listorna blivit längre än klädochövrigpacknings-listorna.
Och nu i skrivande stund inser jag med fasa att jag måste göra reseapoteks-listan ytterligare en punkt längre:
- Gaviscon.
Halsbränna! OH NOOO NOT AGAIN!!!
Klev in i vecka 16 idag och tänka sig, som ett jävla brev på posten – halsbränna, hemskt mycket hej.
Det hade jag med de båda tidigare brudarna också (jorå, detta är också en brud det känner jag på mig :))
Det är få saker som är så jobbiga att gå runt med dag ut och dag in som halsbränna. Men det verkar höra till min standardlista av ”krämpor” som gravid.
Och spyr, ja det gör jag fortfarande. Precis som de två tidigare gångerna.
Men snart kanske jag kan få sluta med mina handen-för-munnen-rusningar till toan tidiga morgnar?
Hoppas det.

Alltså åååååååååååååhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh.
Så känner jag nu. Aja. Nog om det.

Suck.

Jahanähä nu ska jag skriva packlista, hur vi ska få ihop packningen imorgon vet jag inte. Medan de är vakna går det inte och eftersom flyget går SNORTIDIGT på tisdag morgon så måste vi åka hemifrån mitt i natten.
Och får jag inte sova ett drägligt antal timmar så är det ingen som vill ha med mig på denna resa. Allra minst jag själv.
Var så säkra.
Stress stress stress. Som vanligt.

Och kattjäkeln, vem tar henne? Det har vi inte ens hunnit få med i planeringen. Ännu mindre eventuell överlämning av kattjäkel.
Men hon ryms väl i bagaget i värsta fall.
Lite frisk luft i pälsen har väl ingen dött av.

Oj klockan är efter tjugofyra. Vi har tittat (ok jag har sovit) på film.
Idag lördag (ja alltså det var ju igår men ni hajar) så var vi på Kolmården med C, L och N. Förutom en riktig kräkkavalkad på vägen ner, en Molly som tar precis varje tillfälle i akt till att rymma samt ideliga hysteriska regnskurar så var det en riktigt bra dag.
Det var första gången i mitt liv jag hade regnponcho. Och förmodligen också den sista. Men roligt var det att få känna sig så där riktigt turistig och ful. Olika färger hade vi såklart allihopa. Det gäller att liva upp tillvaron lite.
Skönt var det för det var inte alls mycket folk. Passar folkskygga mig perfekt ibland ;)
Ja för är det inte konstigt, jag älskar att skriva, rita, spela teater, vara på film osv osv, inför folk. Men i verkligheten kan jag stundom vara ett riktigt murveldjur. Som helst vill gå i slokhatt och tonade skidfönster.
Slippa kommunicera liksom.
Okej. Jag sa ”stundom”. Klart jag inte är så jämt. Men det är väl så, man har lite utav varje så där innanför skalet.
Förresten, så smutsig som jag har blivit under dagen, det var länge sen jag var sist. Eventuellt var det uppåt en 26 år sedan sist.
Man ska inte ha ljusljusljusblå jeans, vitt linne och två skitiga barn på Kolmården. Om man inte gillar lort förstås.
Det gör jag till viss del. Men det finns ju gränser.
Ja nu återstår bara att kasta sig i säng för att hinna sno åt sig några välbehövliga skönhetstimmar.
Det är en dag imorgon också.
Påminn mig förresten om att jag måste skriva ner mina senaste teckningsidéer.
Annars kommer de ligga där inne i bortåt ett år innan jag kommer på dem igen så jag kan rita ner dem.

Godnatt då människor!

Favorit i repris.
Eller den funkade ju inte först men här är vår lilla sparsamt dokumenterande film från vår helikoptertur över Manhattan.
Vi är hemma nu från Njujårket, jetlaggade till tusen.
Idag har varit en jobbig dag.