✫jempie

Idag hände det, efter ett par dagars omkringbökande på filten här hemma på golvet.
Molly vände sig från rygg till mage! 3 månader och 23 dagar gammal för exakt dokumentation.
Vi märkte att det var på gång så Robin la sig vid Molly med sin iPhone (se där, ett användningsområde till..) och lyckades fånga Mollys första vändning.
Svårvarianten dessutom!
Hon vände sig igår enligt Robin, från mage till rygg, men han sa att det mest kan ha varit tur också. Att hon mest välte.
Så hon gick alltså på svårvarianten idag istället och körde rygg till mage.
Hon är som en liten muskel den här ungen. Hon är väldigt mycket mera fysisk mot vad Isabell var vid den här åldern. Jag misstänker att hon blir en sån där som klättrar runt överallt så man får plocka hemmet fritt från precis allt som sitter eller står löst/ostadigt. Prylar, rubbet.
Mm.. det återstår att se, men jag har verkligen den känslan.
Hon har bland annat gjort situps på skötbordet, i vagnen, i bilstolen och i famnen sen hon var typ 1.5 månad gammal.
Hon vill UUUUPPPPPP.
Typiskt för småsyskon kanske?
Kämpa för att få vara med helt enkelt :D

Efter den där första vändningen i förmiddags har hon övat på exakt samma manöver ungefär 300 gånger.
Kul att lära sig något nytt, tyckte Molly.

Här skulle det legat ett filmklipp då, men eftersom Youtube bestämde sig för att krångla just idag så kommer klippet senare eller inte alls.

Tjipp!

Syskonvagn på bredden var definitivt inte min grej.
Här i Gurra är det mycket trottoarer och jag kände mig som isbrytaren Atlas milt sagt.
Den såldes och jag tog bilen istället. Det håller ju inte för all framtid eftersom Robin ofta måste ha bilen i jobbet.
I några månader har jag i hemlighet spanat på en Phil&Ted.
Jag har knappt vågat säga det till någon. Allra minst maken typ.
Nu har jag sen någon vecka bestämt mig, återstod då bara att bearbeta Robin…
Jag har mina knep, och igår beställde vi en hehehe!

ÄNTLIGEN kommer jag kunna lasta båda ungarna (Molly ev i liggläget ett par månader till, jag orkar inte förklara för er som inte kan P&T, inte just nu iaf..) ordentligt och börja promenera; hem – dagis, dagis – hem och andra sträckor såklart, med normalstor vagn.
Det är ju det som är det underbara med Phil&Ted, att den rymmer två barn men inte är större än en vanlig singelvagn.
Jag har i veckor googlat och läst trådar på olika forum som handlat om denna barnvagn, och jag har hittills inte stött på en enda som är missnöjd. Tvärtom, de som skaffar en blir så pass frälsta att det nästan blir sektvarning och det sys egendesignade tillbehör, vindskydd, footsackar och andra skydd hit och dit.
Får väl se om även jag plockar fram symaskinen till slut. Man vet aldrig ;)

Nu väntar vi bara på vagnen. Åh så spännande det ska bli.

(Och ja, jag är onormalt besatt av barnvagnar…)

Jag som alltid varit emot trehjuliga barnvagnar. Även den mest orubbliga kan ändra smak och tycke uppenbarligen.

Härom morgonen när vi vaknade kollade Robin på mig och började skratta.
”Vad?!” frågade jag.
”Du ser ut som Annika Östberg” sa Robin. ”Din lugg…” fortsatte han. ”Haha, den är just nu så som du nog inte vill att den ska vara”.
Okej liksom…. Men när jag sen såg mig själv i spegeln så förstod jag vad han menade.

En kväll för några veckor sen satt vi och kollade på lite bilder på Facebook på ”bekantas bekanta” typ.
Då dyker det upp en dam med en alldeles särskild frilla och Robin säger ”oj, vilken trailerpark-frisyr” och jag typ dog av garv.
Jag fattade precis vad han menade, men jag hade ALDRIG för mitt liv kommit på att det var just en trailerpark-frisyr, själv.
Jag menar, vad fan är det egentligen?!
Men ändå förstod jag, på något sätt. Lite trailer-bostadsområde i USA liksom.

Ja… han har väl helt enkelt rätt så egna funderingar kring det här med frisyrer.
Och det kan bli väldigt kul ibland.
Tycker i alla fall jag.

Så nu känner jag mig som Annika Östberg en stund varje morgon.
Innan jag har fått ner luggen liksom.

Nu har Isabells tvåårstrotsutbrottsperiod kommit igång på allvar. Hon kan bli fly förbannad på minsta lilla och vråla sig hes. Känns som att hon blir lite argare för varje dag som går just nu. Å andra sidan tror jag det har litegrann med sysslolöshet att göra också. Alla dessa isolerade och tråkiga sjukdomsveckor har gjort sitt. Det är kul att leka med lera och att rita och måla de 28 första gångerna. Men inte den 314:e.
Åh vilken härlig period vi är i, livet är verkligen underbart.
Vi ses om några månader/år, för nu tänker jag typ isolera mig. En sån här bråkstake visar man ju knappt upp för folk.
Fan vad irriterad jag kan bli alltså.
Och i nästa sekund är hon hur söt och rolig som helst.
Är det någon annan som haft det så här när ens barn varit i denna ålder eller är vi ensamma om detta fenomen?
Det känns nästan så för ingen pratar om det. Jag tror ju inte att hon är den enda tvååringen med vredesutbrott förstås, googlar man poppar det upp en, fem och tvåhundra andra. Men hur står man UUUUUT?
När blir det bättre?
Och så världens solstråle på 3 månader.
Snacka om motsatser.

Molly var på BVC och fick sitt tremånadersvaccin idag (jag har glömt vad det var mot, men kikhosta bland annat vet jag).
Hon grät bara en kort liten stund vid den ena sprutan av två. Ja som ni ser har hon ju rätt knubbiga lår så det kändes kanske inte så mycket. Jag minns att Isabell vrålgrinade vid den här vaccinationen, så pass att till och med jag fick en svårsvald klump i halsen.
Men den här gången var det liksom över innan det tog fart. Skönt det. Man är ju lite blödig så där när det gäller ens barn.
Här är två bilder från idag:

Vad rogivande och fridfullt det är att gå på restaurang i stan med en tvååring och en tremånaders.
Men vafan, man kan ju inte isolera sig liksom. Vill man gå på restaurang trots att man har två minimarodörer så är det ju bara att göra det.
Isabell var nöjd. Åt väl i alla fall en tre, fyra spaghettistrån, hällde ut ett glas Loka över hela duken, ramlade ner mellan bordet och stolen, saltade brödet till oigenkännlighet och spottade i salladsfatet.
Bordsskicksfasen, är det någon som vet när den inträder?

iPhoneberoende.
Är det något som även kommer att drabba mig till slut?
Snart kan man inte sköta sina dagliga åtaganden utan sin iPhone och dess appar. Verkar det som.
Inte sina vanliga livsuppehållande åtgärder heller.
iPhonen verkar kunna sköta precis ALLT.
Så den stora frågan är ju; kan den även byta en blöja?
Isåfall kanske jag också behöver en iPhone, vad vet man.

Idag har jag inte hunnit skriva något. Eller ja, nu då förstås men det blir inte så långt.
Isabell fick hållas hemma idag eftersom hon natten till idag uppvisade tecken på ny förkylning och lite feber… Alltså ärligt talat, ska det ge sig snart eller? Kan det bli lite vår så ungarna kan börja förvaras utomhus så vi slipper alla nystarter av olika förkylningar och sjukdomar hit och dit? Jag är så galet trött på alla sjukdomar nu så jag vet knappt vad jag ska ta mig till.
Hon har verkat helt OK och nästan som vanligt (okej, lite hostningar men det har hon haft länge) idag under dagen så jag tror hon är dagisredo imorgon igen men vi får se. Om hon ska till dagis så ska jag och Molly till stan och träffa S och lilla M, det ska bli mycket trevligt! Vi får hålla tummarna, jag är väldigt sugen på lite sällskap just nu och Isabell frågar efter dagis så hon är ju också så trött på att vara hemma märker man.
Vi tog en lång promenad idag jag, Robin (som jobbade hemma…), Isabell och Molly tillsammans med C och lilla A och T och lilla F.
Robin fick således prova på livet som mammaledig. En rad med 4 vagnar i bredd, de vi mötte stirrade surt hehe.
Vi köpte med oss lite fika och drog hem till oss efter promenaden som till slut blev rätt så kall.
Ja och då ringde min mobil: ett castingföretag som ville att jag skulle komma och provfilma för en liten roll i en slags reklamfilm kan man väl säga. Fan vad glad jag blev!
Jag håller tummarna för att jag får det, men förväntar mig naturligtvis inget. Konkurrensen är hård och det är lätt att falla på målsnöret :)
Glad blev jag ändå att jag är påtänkt, helt enkelt.
Kanske värt att sägas igen eftersom många fortfarande tror att jag åker på någon slags räkmacka efter Robin bara för att han jobbar med film.
Han har absolut INGET med detta att göra, han jobbar med annan typ utav film och jag är med på HELT EGET bevåg som en egen självständig person i ett statistregister. Det var så jag fick ICA-reklamgrejen och det är så jag nu ska få provfilma för detta.
Så.

Nu – God natt! :)

Det är vi det kanske.
I alla fall. Det jag ville säga var att det är trist att ”Familjen Annorlunda” är slut nu. Jag har följt programmet slaviskt och fattar inte HUR man väljer att skaffa tio barn.
Alltså, fler än två vill jag definitivt ha, men min gräns går alla gånger vid fyra, och då tar jag i.
Tre känns väldigt lagom. Men det där tredje får dessutom vänta några år tror jag hahaha!
Så, tio barn i rätt jämn ström, täta åldrar – hur, nej vänta nu, HUR lyckas man? Hur överlever man? Eller är det helt enkelt så att man helt och hållet ger upp sitt eget liv, sin egen människa och bara är mamma?
För det vill inte jag. Jag älskar mina barn mest av allt och jag gör ALLT för dem, de kommer i första rummet och allt det där, men jag vill inte tappa mitt ”jag” och BARA vara mamma. Äh det låter bara dumt när jag försöker förklara, men förstår ni på ett ungefär hur jag menar?
Men till exempel den där familjen i Märsta, som väntar sitt tionde (eller var det elfte?) barn och bor i en fyra i värsta höghusområdet… Visst, det finns säkert trevliga fyror i höghusområden, det är inte det. Men så många barn? I bara FYRA rum? Småbarn i trapphus och hissar och stökiga områden? Urk… Jag skulle inte palla det kan jag säga.
Bo på varandra, en unge i varje hörn vart man än vänder sig och kanske det svåraste av allt – platsbristen! Förvaring?! Tvätthäng?! Sko- och jackkaos i hallen?! Sängplatser?! Äh fyfasen.
Alltså, jag kan bara inte förstå HUR de får plats med allt?
Vi bor på 95 kvadrat i två plan, tre sovrum. Vi är två vuxna och två småbarn och ärligt talat har vi inte jättegott om utrymme till förvaring och sånt. Lägg då till att Molly snart (ja… hyfsat snart då) ska få eget rum och att Robin verkligen behöver ett arbetsrum eftersom han kör eget, ja då skiter sig ekvationen redan. Molly måste ju få hans arbetsrum liksom.
Och detta ser jag ändå som rätt små problem när jag tänker på hur familjen Norrström i Märsta måste ha det.
Jag beundrar dem för deras ork, tålamod, kraft. Bara tvätten till exempel, som tar mycket tid och ork för mig (det är min kaka det här med tvätten, det är självvalt!) hur lång tid måste inte det ta om man har tio barn?!!!! Kan inte ens föreställa mig! Hjälp jag får gåshud.
Så hur mycket man än älskar att vara gravid och att föda och allt det där, så känner i alla fall jag att det finns en gräns till slut.
Och den går INTE vid tio barn, för min del! :-D

Eftersom jag till väldigt stor del använder jempie.se som en slags dagbok att dokumentera saker i, för mig själv och oss (och för er läsare såklart men ni hajar) saker värda att minnas osv, så försöker jag skriva in till exempel barnens framsteg här. Jättekul att kunna gå tillbaka och läsa sen.
En bebis lär sig ju verkligen saker varje vecka, ibland varje dag och nu börjar det verkligen hända saker med Molly.
Roligt tycker jag! … Och skriver genast ner det i min ”dagbok” det vill säga jempie.se

Lite bilder krävs nästan idag.