✫jempie

Isabell hittade en lapp och bläckpenna och frågade om hon fick skriva de saker vi behövde handla.
Javisst sa jag och sa några ord med fler bokstäver än jag ”vågat” hittills.
Och tro på fan, ungen skrev helt själv ändå!

Isabell: ”Mamma, Vasaskeppet sjönkte för länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge sen. Så nu kan man inte känna det längre”
Jag: ”Ja fast vet du, nu har dom plockat upp det och ställt det på ett museum så man kan åka dit och titta på det, vill du det?”
Isabell: ”JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA”

Nej vet ni vad, nu måste jag skriva av mig.
Jag åkte med världens obehagligaste taxichaffis hem från barnmorskan och efterkontrollen. Robin skjutsade mig dit och jag tog taxi hem, orkar inte ge mig ut i kollektivtrafiken med hostattacksbebis som inte kan ligga ner i vagn.
I alla fall.
Beställde taxi från Karlavägen, den kom och jag hoppade in. Han glodde som fan på mig, märkte jag, när jag spände fast babyskyddet.
Jag hoppade in bakom honom och så åkte vi.
Direkt kom chaffisen (som vanligt då) in på bebisar och barn.
”Den kan inte vara gammal den där?”
”Hon är nästan tre månader” sa jag. ”Så hon är stor nu”.
”Jaha…” sa han, lite förvånat. ”Men då måste du ju ha återhämtat dig väldigt snabbt efter förlossning och allt sånt, du ser ju…eh… du verkar ju… eh… jag menar… man kan väl… eh… det kan väl ta tid att återhämta sig efter en förlossning och graviditet?” fortsatte han.
”Hm… jo det kan det ju, men ja jag har nog återhämtat mig rätt bra, jag har ju två ungar till hemma så det blev ju full rulle direkt så att säga” sa jag. Fattade liksom inte vart fan han ville komma.
”Jaha okej… Mmm…”
Ja och så fortsatte samtalet ett tag till om just det här, hela tiden sneglade han på mig i backspegeln.
Trafiken tätnade och han gjorde en förbjuden manöver för att undgå köer. Sen kom han på att det nog inte var så bra, absolut inte den bästa vägen till Hammarbyhöjden.
”Eller vad säger du, var det en bra väg tycker du?” frågar han. Ja men inte fan vet jag liksom, jag betalar – du kör. Typ. Men det sa jag inte. Jag är inte kaxig i såna här lägen.
Jaha sen skulle vi avhandla yrkesval.
Eftersom det är internationella kvinnodagen hade han just hört på radio om en sexbarnsmamma som valt att vara hemma med sina barn och så pratade vi lite om det. Jag sa att det är väl jättebra om hon nu valt det för att hon vill och kan få det att funka, alla får göra som de vill.
Han frågade om jag hade hunnit jobba något mellan alla barnen och jag berättade att jag jobbade innan första barnet och en kortis efter andra barnet och att jag nu som nästa steg vill gå en utbildning för att byta karriär helt.
”Vad vill du bli då?” frågade han och jag kände bara att men gud, du kan ju flytta hem till mig så får du veta allt och ännu mer, det var mig en jävel att vara intresserad.
”Ja den totala drömmen för mig vore att bli barnprogramledare, så det tänkte jag nog bli” sa jag.
”Oj wow ja det skulle ju passa dig jättebra, det är ju hur bra som helst och jag kan tänka mig att eh…. att man… ja att det är bra att ha utseendet för sig i den branschen också.. eh” *snegla i backspegeln med äckligt flin*.
”Jaha, det vet jag inget om…” sen kände jag att det är tur att vi är hemma snart för nu orkar jag inte mer.
Till slut var vi äntligen hemma och jag kunde betala, kasta mig ut med Emma och dra in i porten.
Allt detta kanske inte låter så farligt men det var sättet han pratade på, sättet han kollade i backspegeln och alla miljarder närgångna frågor han ställde (varav 80% jag inte skrivit här).
Otäck snubbe. Det var första på länge som jag kände mig riktigt obekväm med och det har blivit sjukt många taxiresor de senaste åren av olika anledningar.
Blä.

Ensam med brudarna. Hastig matlagning. Youtube. Bebis som sover men vaknar när som helst.
Lite småstressigt minst sagt. Bråk mellan de stora varvat med högljudda superglada lekar.
Ja. Ungefär så.

Trosor och T-shirt. Varför krångla till det?

Molly: ”När e matamonerna fädiga mamma?”

Tjejerna gör fula miner och jag fotar

Isabells bidrag

Till slut kom pappsen hem också, då passade Emma på att vakna

Inte roligt att vara hostig och snorig. I synnerhet inte när man är så här liten. Allt är besvärligt, särskilt när man ska äta eller sova.
Usch.

Är det någon som vågar sig på att gissa vad jag gjorde klockan 05.30 imorse?
Nähä inte det.
Då ska jag be att få tala om för er att jag lite stelt hasade mig upp ur sängen och tog av mig jeansen, strumporna, linnet och gick upp och tvättade bort sminket samt borstade tänderna. För att sen lägga mig igen och sova vidare till typ 07.
Har man en hostig bebis så har man.
Vid 22-rycket igår kväll fick jag gå in och amma, dutta, fixa, snorsuga, massera mage (för givetvis fick hon magknip också till råga på allt!) osv osv och när hon äntligen lugnade sig lite och höll på att somna så fick jag liksom ligga bredvid och klappa och gosa och dutta lite för att hon slutligen skulle somna in för natten. Hon fick även hostattacker gång på gång så jag var tvungen att resa henne lite upp med jämna mellanrum. Till sluuut somnade hon tydligen.
För ni förstår ju. Där blev jag liggande.
Jag vet att Robin sa till mig efter någon timme att jag måste gå upp och göra mig i ordning och jag tänkte i mitt stilla sinne att ”ja men vafan det är klart jag ska, vänta tare lugnt det är ingen fara jag kommer snart!”
Men så plötsligt hade hela natten gått.
Det var lite småsvettigt i jeansen och strumporna när jag vaknade det måste jag medge. Och ögonfransarna låg som två små högar med torra smulor på kudden och det tar ju tyvärr ett tag innan sådana växer ut igen.
Munnen ska vi inte ens prata om.
Men här sitter jag nu, rätt så utvilad ändå.
Idag står efterkontroll hos barnmorskan på agendan. Visa upp den lilla illbattingen.
Bebisen alltså, om det nu var någon som tänkte något annat.

Isabell kollar youtube och en bild på Astrid Lindgren tämligen till åren dyker upp.
Isabell: ”Oj vad gammal hon är, hon är till och med äldre än dig mamma!”

Just nu är jag förbannat trött på pärlor, playdoh-lera och vaxiga kritjävlar som färgar både golv, soffor och mjölktänder.

Det finns en sak jag undrar och det är följande:
Hur FASEN lyckades jag bli med barn på den här resan till Prag, nä Dublin 2011?
Hahahaha!

För det var precis det som hände.
Och nu är hon ju som bekant här, lilla Emma.

Ni som inte fattar varför jag inte fattar hur… bla bla bla. Ni får fundera vidare.
Kan ju inte ge er svar på precis allt.
(Och närå, jag snackar inga jungfrufödslar eller otrohetsdraman)

But still.

Det vore något för Emma det.
För att födas i december och ha TVÅ dagisstorasystrar hemma är inte lätt, då kan man snart hela virusregistret utantill.
Och småbebisar är inga stjärnor direkt på att hosta upp sitt slem.
Suck.
Men nu är vi hemma igen efter en ”snabbis” på akuten, inte mer än två timmar idag och det måste vara rekord. Två timmar totalt, hemifrån så att säga. Vi behövde inte vänta alls nästan mellan alla syrror, läkarkandidater och läkare som skulle klämma och kika på Emma.
Hon var fin i övrigt och mådde rätt bra förutom sin jobbiga hosta då som skulle undersökas eftersom hon är så liten.
Nu är vi hemma och jag passar på att baka lite medan hon sover klart.