✫jempie

Molly:
”Ja ha min mönnås”

Molly:
”Ja inte ha min mönnås”

”Isabell, sätt dig mitt emot mig så ska jag försöka rita av dig” säger jag.
”Eh, okej…?” säger Isabell.
Jag påbörjar mitt konstverk.
”Åh, ett päron!” utbrister Isabell efter ett tag.
”Njae…” mumlar jag fram.
”Jaså flätor!” kommer det efter ett tag från Isabell, ”jag trodde det var penslar” fortsätter hon.
Jag avslutar mitt porträtt av henne och fotar innan hon får fria händer att måla över päronet med penselflätor.
Men jag försökte ju i alla fall ;-)

Åh, livet med tvååringar är sååå underbart!!!
Eller vänta nu, råkade jag vara lite ironisk igen?

Champinjonen hemma från ”daddjis” pga hostig, snorig och lätt febrig idag:

Jag har aldrig varit den som sparat på (o)ljuden i hemmet när ungarna ligger och sover, jag tror man gör sig själv en björntjänst genom att sänka ljudnivån och spara på slamret bara för att ungarna ska till att sussa.
Dagtid när Emma sover så: dammsuger jag under hennes vagn/säng där hon nu ligger för stunden, borrar jag, fönar jag håret, organiserar kastrullådan, lyssnar på musik, plockar i och ur dirremarren, centrifugerar tvärremarren (ni som hört vår vet att den närapå kan väcka döda) och så vidare och så vidare.
Så har vi alltid gjort.
Och se vilka små stensovare vi har sedan. Precis bakom köksväggen och vardagsrumsväggen lägger de sig och sover klockan 19 och somnar som små spädgrisar trots att livet pågår som vanligt utanför.
Precis som jag vill ha det.
Jag skulle inte nöja mig med annat.

Så vad ni än gör där ute morsor och farsor – väsnas allt vad ni kan redan från början!
Or live in a quiet world forever…

Hehe.

För prick ett år sen:

Extremt korthåriga jag och så lillsyrran på en kryssningsbåt – dagen efter.
Det kanske syns på våra lätt rödaktiga ögon om inte annat?
Hahaha.
Nu sitter jag i bebisgegget, Lisa gör mig snart sällskap i bebisgegget hon med och där blir man ju kvar något år med amning och sådant – sen ska vi ut och slå runt igen, hon och jag.
Det är så sjukt kul att sticka iväg på små äventyr med bara lillsyrran.
Längtar!

…som funkar när eftermiddags-/kvällsgnälligheten sätter in är:

När jag blev mammaledig med Isabell för fyra år sen så hade jag som plan att jag skulle fundera ut vad det var jag EGENTLIGEN ville jobba med.
Vad jag EGENTLIGEN ville göra.
Jag hade ju hankat mig fram som trött och uttråkad receptionist i ett helt gäng år då.
När det mammaledighetsåret hade gått så började jag jobba igen.
Som receptionist. Lika uttråkad igen.
Hade jag kommit fram till något annat?
Nej.
Sen kom Molly. Men NU så SKA jag komma på vad det är jag EGENTLIGEN vill göra, tänkte jag.
Jag kom inte på mycket mer.
Innan jag hann börja ens fundera på jobb igen så blev jag gravid med Emma, fast, eloge till mig, då hade jag kommit på en utbildning jag ville gå i alla fall. Jag sökte den och kom in, men var tvungen att tacka nej pga nytt barnafödande.
Karriär på vänt.
Och så nu då.
Nu är jag ju hemma med Emma. Med tredje barnet.
Har jag kommit på något?
Ja.
Fast det är tyvärr inte en särskilt omfattande beskrivning av mitt framtida yrkesval jag kan presentera.
Och det är egentligen något jag visste redan från början.
Där är jag tillbaka nu.
Jag har bara tagit ett jättestort tankevarv så att säga.

Jag vill underhålla.

Ja inga bilar eller tryckpressar eller något annat maskinellt – utan människor.
Jag vill få människor att skratta, ha roligt, må bra och bli inspirerade.
Så mycket vet jag nu, efter hela fyra år utav konstant funderande.

Mycket kan man beskylla mig för, men fan inte för att vara snabbtänkt.

Fortsättning följer…