✫jempie

OJ! Vad besökarantalet hade skjutit i höjden det föregående dygnet.
Undra varför?
Ibland sker de där topparna när man minst anar det. Roligt är det i alla fall.
Nu har jag något helt annat att säga och det är att eftersom Emma sover som en liten stock från läggning (vid 18.30-rycket när hon är stentrött) och OFTAST minst till typ 00-tiden, ibland ännu längre – så ska jag smygstarta med lite träning en kväll i veckan.
Bara för att komma iväg, komma igång, komma i form. En jäkla massa komman.
Jag tänkte starta min träningskarriär på F&S den här gången. Och jag tänker köra ett step-pass i veckan som inledning.
Få in vanan.
Jag ÄLSKAR ”step-up” som det väl hette 1992 någon gång och där är jag mer eller mindre kvar när vi snackar träning så jag fortsätter tänka så.
Hoppas att ”step” på schemat alltså betyder ”kliva upp och ner på en slags låda till musik”.
Svaret får jag väl nästa vecka när jag kör igång.
Wish me luck!
Nu ska rumpan få lite fyllning igen (ja i form utav muskler då) och lite mer kött på benen skulle ju inte skada heller.
Och här hemma fortsätter rullandet på pilatesbollen för mina stackars delade magmuskler.
Snart så.

Hörrni, ni är faktiskt rätt många som ofta kommer med så fina kommenterar till mig och jag är SÅ dålig att hinna svara på er alla!
Vill bara att ni ska veta att jag blir sååååå himla glad för allt snällt och peppande ni har att säga till mig.
Även om jag inte alltid hinner svara!!

PUSS

ingen annan har ansvar för någon annans lycka och välgång utan man bara har sig själv att skylla och allt det där, så kan jag ju passa på att visa er ett par bilder från idag.
Trasan lyckades i alla fall knäppa litegrann med kameran mellan varven. Det är fan imponerande.

Så fort alla barn vaknar så har man sängen full :-)

Och busandet för dagen har börjat…

Solstrålen

Isabell på bolibompawebben

Sådär.
Får man gå och lägga sig nu? Det är väl bäst att försöka få åtminstone 15 minuters sömn innan jag måste upp och fixa något med något utav barnen igen.
Ja, det verkar vara en SÅN natt.
Ja men självklart – jag är ju ensam!

Från att ha varit en bra dag så blev det en jävla skitkväll. Orkar inte ens skriva.
Det är ett stort problem numera – jag orkar inte skriva så utförligt här inne längre.
Jag vill men jag orkar inte.
Tänker att jag ska skriva och lägga ut en massa bilder men så bara händer det fjorton saker med ungarna och sen orkar jag inte. Har ingen lust.
Så är det hela tiden.
Jag orkar bara slänga in såna där korta tråkiga mobilinlägg. Det är allt.
Vet inte om jag håller på att bli galen eller vad det är. På riktigt alltså.
Orkar ingenting längre. Och har ingen lust att orka något heller. Typ.
Jag känner mig som en urtvättad gammal trasa. En sån där man haft till lite allt möjligt. Typ svabbat av under badkaret, torkat balkongräcket med, gnidit ur ett nerspytt bilsäte.

En vidrig gammal trasa.

Och det vet ni väl hur en sån kan tänkas känna sig?
Sur och jävligt tråkig.
Ja det är jag det.
En sur och tråkig människa. Ful som FAN också. Glansdagarna är över och förbi. Ha! Det var förresten väldigt länge sen jag ”glänste”. Som om jag någonsin gjort det förresten. I helvete heller.
Men så är det i alla fall.
Nu vet ni.

Vi har fått problem, Robin och jag. Vi vet inte hur vi ska lösa detta.
Undrar ni vad? Blir ni oroliga? Ja, vi med.
Hur fan ska vi göra?
Problemet heter tydligen Lovisa.

VAD ÄR DET SOM HÄNDER? undrar ni väl nu.
Jo förstår ni:
Vi kan inte längre enas om vem ska köra. Det är FÖR roligt och FÖR härligt att köra nya bilen.
Vi ÄLSKAR vår för oss nya Audi A6. Så är det bara.

(Och Isabell har döpt den till Lovisa. Vi är nog inte helt överens än men vafan, låt gå. Ungen måste ju ha något att säga till om hon med, som har 14 år kvar till körkortet! ;-))

Asså vilken jävla eftermiddag.
Jag är helt slut. Känns som att jag säger upp mig som morsa vilken sekund som helst!
Hoppas det blir bättre imorgon men så brukar det fungera: att efter en kaosdag så kommer en eller ett par lugna, fina och mysiga dagar och man undrar vad man ens tyckte var så förbannat jobbigt.
Det är ingen dans på rosor jämt att vara mamma till en 4.5-åring, en 2.5-åring och en snart 5-månaders.
Men det trodde ni nog inte heller.
Eller?

Jag är nyfiken, ni med tre eller fler barn (även om det var LÄNGE sen de var små), kunde ni också känna att det lockade att skjuta sig i huvudet vissa dagar för att några dagar senare vara sugen på ett gäng ungar till?

Det är skitkul med det här tjejgänget, i alla fall när de är gulliga mot varandra och inte bråkar. Det är bråken jag tycker är jobbigast, flera gånger om dagen så har Molly nästintill ihjäl Isabell. Lillasyster mot storasyster alltså.
VA FAN?!

Undrar om det är en påse bajs jag glömt gå ut med? Luktar skumt utifrån hallen.
I alla fall. Det kanske bara är Tjorven.
Jag satt (låg) igår kväll och försökte förklara för Robin och min goda vän G varför jag inte direkt hänger i studion där Robin och hans gäng jobbar, nu när jag ändå är ledig och mest gör ingenting förutom att ta hand om min bebis då, om dagarna.
Jag nästan undviker att gå dit, fast jag egentligen skulle kunna hänga där och dricka kaffe både lite nu och då.
Jag försökte förklara hur jag känner mig. Hur innehållslös och ointressant jag känner mig efter snart 5 år som hemmamamma, eller ja, inte riktigt 5 år som just hemmamamma men det är ju inte mycket jobb och/eller social vardag som jag hunnit klämma in mellan varven. Orkar inte speca upp i detalj men, ja.

Några viktiga punkter vill jag understryka innan jag går lös (och innan ni hugger efter mig, som G och Robin nästan gjorde ;-))
Och egentligen borde jag inte ens behöva skriva dessa 3 punkter men jag gör det ändå, det finns alltid någon som vill missförstå annars.

1. Jag är STOLTAST i världen över våra tre döttrar, över mitt slit, mitt jobb och min vardag med dem.
2. Jag ångrar inte en sekund av hemmatid med dem.
3. De är det viktigaste av allt. Måste jag välja mellan barnens väl och ve och en spännande utbildning så blir det ju NATURLIGTVIS barnens väl och ve. Alltså självklart, utan tvekan, för alltid. De kommer i första hand, för alltid. Det är liksom ja vad ska jag säga, en bieffekt utav att få barn. De är det viktigaste i mitt liv.
Ja men ni hajar.
MEN.
Allt detta betyder inte att jag INTE vill ordna mig ett ”eget” liv OCKSÅ snart.
Alltså, ett liv parallellt med mammavarandet. Något som är liiite mitt eget och något som är för mig bara för att jag vill det och har valt det själv.
En utbildning som jag verkligen vill ha, och förhoppningsvis så småningom ett jobb som åtminstone snuddar vid min dröm litegrann (och exakt vad min dröm innebär har jag inte helt klart för mig själv än).
Om än bara som ett litet skrap i kanten. Eller kanske hundraprocentigt? Vem fan vet?
Jag vill ha något mer än ”bara” varamamma-livet. Hemmafrulivet liksom.
Är det så konstigt?
Jag kan känna när jag hamnar i en grupp ”jobbande” människor nu för tiden att jag inte har så mycket att komma med.
Jag har inte ”hängt med” på ett tag, jag har inte hunnit uppdatera mig om alla intressanta och ointressanta saker som hänt i världen och jag kan känna att jag inte riktigt vet vad jag ska snacka om. Min hjärna är liksom heltidsuppkopplad i småbarnsverkligheten. Jag kan nästan erkänna att jag inte orkar ta till mig så mycket annat ens.
Just nu.
Jag kan till och med känna mig lite ”korkad” på så vis att jag inte har så stor koll på omvärlden.
JUST NU.
Alltså är det någon som kan tänka sig att förstå om så bara litegrann av vad jag menar eller har ni slutat läsa och känner er helt skräckslagna nu? I tron att jag är en komplett idiot?
Ledsen om jag skrämmer er, jag kan trösta er med att jag tror att jag kommer att bli en hyfsat normal människa framöver, men just nu tillåter jag mig att vara lite sådär i min hemmamammabubbla. Faktiskt.
Men, detta har som konsekvens att jag nästan kan dra mig lite för att blanda ihop mig för mycket med omvärldskollsmänniskor för närvarande. Ja nästan som att jag blivit lite socialt skygg å det senaste. Lite blygare än vanligt.
BLYGARE ÄN VANLIGT? tänker många nu. Som känner mig som den där Jennie som inte alls verkar särskilt blyg eller skygg och som ju DESSUTOM HELT FRIVILLIGT STÄLLER SIG PÅ EN SCEN OCH KÖR IMPRO INFÖR EN MASSA OKÄNDA MÄNNISKOR IBLAND??!
Gissa om jag hört det förut.
Men vet ni.
Jag är skitblyg. Egentligen så är jag skitblyg. I vissa situationer. I olika lägen.
När jag var yngre, vågar jag nästan påstå att jag led utav någon slags social fobi, som jag var tvungen att utveckla små mentala verktyg att använda för att klara av.
Det här har jag ju nästan inte sagt till någon, så varsågoda för info, ni som eventuellt fortfarande läser.
Jag orkar inte skriva ned min lista med punkter jag hade mentalt för att överleva ett möte på jobbet till exempel. Det är ingen som vet och så får det förbli.
Jag är superblyg i många lägen på det vanliga planet, men jag älskar att gömma mig i olika roller på en scen. Till exempel.
Jag tror jag är någon slags sjuk blandning utav en riktig blyger och en exhibitionist……..!
Det går ju inte ens ihop kan man tycka, men tydligen.
Jag tror att jag är just precis en sådan.
Och för att slutligen då knyta ihop hela detta pladder så är det så att jag just nu nästan undviker att hänga med exempelvis Robins jobbargäng (som är helgoa människor hela bunten!) för att jag känner mig för… tja, ointressant, tror jag.
Beige, tråkig, ointressant och bara en sån där, småbarnsmorsa.
Jag är nog rädd att andra OCKSÅ ska börja tycka så om mig och sen är loppet kört, liksom.
Det verkar ju helt sinnessjukt allt detta, det ser jag ju när jag läser, men ändå.
Så är det.

Och nu ska den högst ointressanta beiga och mellan varven skitblyga 30-åringen vid namn Jennie gå och lägga sig.
Och förmodligen ligga och våndas över att jag just postade detta inlägg.
Men ibland måste man ju gå lite utanför sina gränser, erkänna liiite för mycket. För att ge folk något att fundera på, om inte annat.
Bli irriterade på, kanske. Eller bara garva åt. Vem fan vet.
Men.
Eller hur?

Eller också så vet jag inte, som jag skrev i föregående inlägg.
Jag har nog blivit för gammal ändå.
Det var ju synd att just jag skulle vara så jävla segtänkt.
30 bast och loppet är kört, typ.

Ja då är det väl bara till att sätta sig i en reception igen då.
Att vara trevlig på beställning och sen göra spytecknet bakom ryggen på folk är jag en riktig fena på vid det här laget.
Närå. Skoja.
Men jag känner mig ju inte överdrivet sugen på att vara söööööööööööörvicemajjndedd till förbannelse hela dagarna igen.
Det måste jag säga.

Jag vill något mer. Och tiden bara rusar ifrån mig.
Precis så känns det.

Jag ser mig omkring och hör mig omkring och inser att många har målat ägg med sina barn i påsk.
Det har inte vi.
Om vi har dåligt samvete för det?
Nej.
Man gör så gott man kan.
Och någon äggmålning har vi inte fått till. Men de har fått kärlek, mat, vatten, rena kläder, tak över huvudet, uppmärksamhet, stimulans, roliga utflykter och påskägg.
Så det går ingen nöd på dem.
Det är jag säker på.

Måste ju rapportera om natten!
Emma lades alltså i sin takvagga som hon älskar att sova i dagtid men inte provat nattetid än pga samsovning med mig för att främja lättare amningar (okej, lat morsa, men vafan).
Igår kväll nattades hon alltså efter en sittamning i vår säng, i sin takvagga och sov ca 3 timmar första svepet.
Ammade henne när hon vaknade ca 21.30. Sen la jag mig ca 23 och vaknade av att hon ville äta ca 00, ca 03 och sen vid ca 05.
Därefter sov hon tills uppvaket för dagen som hamnade på ungefär 07.30. (Jag har inga exakta tider att ge er eftersom jag inte antecknar och jag minns det hela som i lite halvfylla.)
Alltså tre stycken amningar under min sovperiod om man så säger.
Ingen direkt förbättring på amningsfronten men OJ vad duktig hon var min lilla groda för hon somnade utan problem helt av sig själv utan gråt efter varje amning.
Hon grejade till och med att somna om efter att jag varit uppe med henne och byt en rejäl blöja. Då vaknade hon ju till en del även om jag tillämpar ”det-är-tråkigt-att-vara-vaken-på-natten-för-då-säger-morsan-nästan-inte-ett-ljud-eller-tänder-en-lampa-metoden”. Dvs – hon ska förstå att på natten tjoar och tjimmar man inte. Då sover man. Och behövs någon ”åtgärd” utöver amning så sker den tyst, snabbt och snudd på obemärkt.
När jag la ner henne i vaggan igen efter detta blöjbyte som skedde i badrummet på skötbordet eftersom jag glömt lägga en blöja vid min säng, så började hon gnöla lite och tänkte eventuellt bli ledsen men då var jag snabb som fasen med foten (vaggan hänger över vår fotända) och låg och puttade lite på den och sjöng med extremt ouppsjungen nattstämma – en svajig sovdulillavideung. Döm om min glädje när jag hörde tydligt att hon lugnade sig av den sången. Där har vi en unge som hört sovdulillavideung sen hon var spermie. Ja innan dess också till och med. Vad man nu är då?
Vi har sjungit den säkert en miljard gånger hittills för Isabell och Molly när det vankas läggdags så den sången är hon mer än bekant med. Hon har ju utsatts en del för den i sovsituationer hon med under sina hittillska 3 månader som barn i den här familjen.
Det här blir nog finemang det. Det känns som att hon är utav gott sovvirke – precis som Isabell alltid har varit.
Molly var lurigare med sömnen som bebis men det ordnade sig det med.
Det ska bli mycket spännande att se hur det går inatt. Att hon käkar 3 gånger per natt än så länge känns helt okej.
Dock vore det ju naturligtvis guld om antalet sjönk framöver. Men det vet man ju aldrig.
Isabell slutade äta på natten när hon var 7 månader och Molly när hon var 8 månader.

Jaha.
Så säger vi för nu.