✫jempie

Isabell var 3 månader när hon lades i egen säng nattetid.
Molly var 1.5 månader.
Emma är idag ca 3.5 månader så hon innehar rekordet i att sova längst bredvid morsan. Jäkla gullegris att charma till sig privilegier ;-)
Närå.
Men jag har funderat på det där en tid eftersom jag dels sover rätt så uppstyckat eftersom hon vaknar och ska äta i tid och otid, dels för att jag vaknar av att hon flänger omkring och drömmer och pruttar och har sig mellan varven.
Jag börjar känna att hon skulle kunna vänjas vid att sova i sin egen lilla korg nu. För att alla ska få bättre sömn (är min tanke då).
Jag misstänker att hon som många andra bebisar börjar vakna för käk mer sällan om hon inte (Carros favoritcitat:) ”rullar runt med termosarna i nyllet” om natten.
Jag tänkte först i mitt stilla sinne att nååågra veckor till kan hon få ligga hos mig (för det är ju sjukt mysigt) men SEN är det klart med det.
Ungefär i samma veva, det vill säga för ca 3 dagar sen, så ville hon plötsligt inte nattas genom liggamning i min säng (som jag nattar de Danehavska ungarna först innan projekt somna utan amning börjar, liiite lugnt kan man ju ta det känner jag) och jag var tvungen att hitta på något nytt.
Då kände jag idag att då kan jag ju lika gärna sätta igång med den att hon ska sova i den egna sängen i samma veva.
Varför dra ut på det liksom. Hon är som sagt redan på ”övertid” om man ser till hur syrrorna hade det alltså.
Så körde jag den sedvanliga Danehavska nattningsproceduren pyjamas-nattmål-godnatt med sång. Kändes bra!
Ammade henne sittandes i vår säng och efter det la jag ner henne i sin säng. Lite protest och lite smågnäll men efter sovdulillavideung på repeat typ två tre gånger och några stadiga gungtag så somnade faktiskt ungen.
Och sov gott i ca tre timmar (nattades ca 18.45) så jag till och med hann gå ut på en ensampromenad i krokarna.
Jag hörde att hon låg och smackade på sina fingrar där inne så jag smög in och kollade och då låg hon i sömnen och liksom snuttade på handen så jag plockade upp henne och ammade henne sittandes i vår säng igen. Sen jag la jag ner henne. En rap lyckades till råga på allt smita ut av sig självt när jag baxade ner henne i korgen igen. Ja på Emma alltså. Perfekt.
Nu har jag inte hört något mer så jag antar att hon somnade om. Smyger in och kollar strax.
Och visst att det kommer att kännas lite tomt att inte ha en varm gosig bebis bredvid sig inatt, men i ärlighetens namn skall det bli rätt så skönt också. Kunna ha täcket precis som jag vill och slippa vakna utan känsel i ”understa” armen med totalt blodtomt lillfinger som ser ut som en liten metmask med järnbrist. Jäkligt obehagligt är det, men det händer var och varannan natt pga min rätt ickeergonomiska liggställning.
Så i natt gott folk, får jag nyttja mina 90 cm HELT SJÄLV.

PS1: …Fast vid närmare eftertanke.
Det ska jag nog inte vara så säker på… ;-)

PS2: Och självklart finns ju även risken att Emma vaknar någon gång i natt och efter amning INTE vill somna om själv. Men det trasslet tar vi då isåfall. Det skönaste är i alla fall att projektet är påbörjat.

Jag hade väldigt harmoniska små prickar tyckte läkaren och dessutom fick jag beröm över att ha åstadkommit tre barn på fyra år.
Jag känner mig glad, lugn och lite småpeppad igen.
Men tack ändå för omtanken.
Hehe.

Ingenting går upp emot vad min stackars lillasyster fick utstå igår, vet inte om jag får skriva mer än så här så det gör jag inte, nyfikna får maila (närå) men lite ångest har jag allt idag ändå. (Lisa mår bra nu så lugn allihopa!)
Nu ska jag snart åka till kirurg-tjommarna på Hötorget och visa upp en prick jag är helt SÄKER på är hudcancer.
Och med mitt flyt i livet har det väl spridit sig till precis varenda del av hela min kropp. PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ.
Jag är fan livrädd!

(Och visst, jag är lite utav en hypokondriker mellan varven men jag är även hyfsat närbesläktad med två som haft just den sjukdomen. Så jag är nojig det sticker jag inte under stol med.)

Vet ni vad jag längtar efter mest av allt just nu?
Nej.
Det är inte sommaren.
När ska ni förstå att jag inte är som ni på den punkten?
Nej sommaren får gärna dröja om den vill, det jag längtar efter är min underbara IMPROVÄRLD.
Att gå kurser, springa på föreställningar, hänga på kurspubar och ta en öl med andra likasinnade och så vidare. Hela stämningen, hela grejen!
Det kan ju inte ha undgått någon vid det här laget att jag är värsta impronörden? Med bebisuppehåll för närvarande.
Eftersom jag ammar och helst vill ha det så utan inblandning av flaskor och ersättningar och sådant så blir det ju lite knepigt under några månader att vara borta från barnet så att säga. Det får det vara värt, MEN, så fort bebisen ”tillåter” så är det jag som anmäler mig till en kurs igen hos Stockholms improvisationsteater.
Då jävlar, säger jag bara.
När jag håller på med impro regelbundet så blir jag en bättre människa.
På riktigt.
En gladare, roligare, spralligare och knäppare människa.
Varför inte testa det ni också? Jag vågar SVÄRA på att ni kommer att gilla det!
Det finns nog inte en enda människa som gått tex en nybörjarkurs som inte gillat det. Åtminstone har jag väldigt svårt att tro det.
De första lektionerna skrattar man sig nästan igenom helt. Man kan inte förstå hur man kan ha missat något så roligt fram tills då.
Det är många som sagt samma sak så jag överdriver inte, om nu någon skulle få för sig att tro det.
Många säger till mig ”men hur vågar du? Jag skulle ALDRIG våga improvisera!”.
Då har jag bara ett svar: Det tror du bara. Allt går så successivt och varsamt fram och helt plötsligt bara står du där, mitt i en scen som en pank advokat eller som en städerska som just sålt sitt barn.
Och det är helt underbart.
Ni MÅSTE ju bara testa.
Gör så här nu vetja, för att få saken biff.
Klicka er in på Sthlmimpros sida och anmäl er till en kurs.
Det ligger rykande färska vårkurser ute just nu!
Och eftersom jag är stolt improambassadör får du gärna ange mitt namn i anmälan (Jennie Danehav, i raden för ”tidigare erfarenhet”).
Så mycket kan jag ju säga att hade jag bara haft en något äldre bebba så hade jag kört en kurs på momangen, men jag måste nog vänta till hösten, möjligen att jag ger mig på en sommarkurs igen. Det vore något det!

Men kom igen nu, ni kommer INTE att ångra er.

Så ses vi på kurspubarna framöver, det är ju toppen det!

PUSS OCH KRAM

GUD vad jag är avundsjuk på alla er med perfekta liv.
Ni som aldrig bråkar.
Ni som aldrig har sjuka barn.
Ni som alltid har tillräckligt mycket pengar.
Ni som har supercoola jobb.
Ni som har flådigaste boendet.
Ni som har perfekt sminkning dag ut och dag in, som inte ens verkar tvättas bort inför natten.
Ni som har det perfekta håret.
Ni som nämligen alltid har råd att gå till frisören i tid.
Och tid att gå till frisören i tid.
Ni som har barn som aldrig skriker.
Ni som aldrig upplever några problem med era barn.
Ni som alltid har de perfekta kvällarna utan disk på bänken, intorkade matbordsfläckar, utspillda pärlburkar eller bajsfläckar i toastolen.
Ni som hinner tvätta, tumla, hänga, vika och torka ur tvättmedelsfacket varje gång.
Ni som har perfekta uppsättningar kläder varenda dag.
Ni som går ner era graviditetskilon på 3 dagar.
Ni som har idylliska helger utan trotsutbrott som gör att man vill skjuta sig i huvudet alternativt svälja lite för starka tabletter.
Ni som orkar baka och laga mat med era barn var och varannan dag.
Ni som njuter av precis varenda sekund.

Men hur kan jag vara avundsjuk på er egentligen? Ni finns ju inte!
Det fattar väl vem som helst?

Tänk vad lätt det är att skapa polerad och tjusig yta genom en blogg.

Jag kanske ska börja läsa lite mer verklighetsnära bloggar mellan varven också. Bara för att få gotta mig lite i att andra också har det tufft ibland.
Jag hoppas att jag lyckas få med lite skit i min blogg.
För tro mig, skit har vi gott om.
Faktiskt alla levande människor. Oavsett hur man försöker vinkla saker och ting.

Nu ska jag torka bort lite svettlukt under armarna och ta ny deo.
Dammsuga upp all jävla torkad lera som följer med barnvagnen och ungarnas stövlar in.
Sen ska jag rensa den förbannade kattlådan på enorma, vidriga långa kattbajskorvar som Tjorven VÄGRAR gå ut och skita i närmsta skog.
Sen ska jag lyssna oroligt mot bebisens kraxiga bröstkorg medan hon sover. Och hoppas att jag inte väcker henne så jag måste kämpa med amningspositionen i den obekväma soffan medan de stora tjejerna kommer hem från miniSats med Robin och skriker och stojar och vrålar så att Emma släpper tutten och vägrar ta den igen.
Efter det ska vi packa in alla vrålande ungar i bilen och åka till närakuten för att ta halsprov på mig och Molly. Eftersom vi aldrig blir helt friska.
Och efter det ska vi nog ta en tur till lekparken och ha jävligt tråkigt.
För inte fan är det kul att stå i lervällingen och putta fart på en gunga hur länge som helst?
Eller lyfta upp någon på linbanan och klafsa efter med för stora kliv så ungen inte ska ramla i vällingen och bryta armen?

Njae.
Roligare saker kan man faktiskt ha för sig.

Och tro mig. Mitt i allt skit och elände så älskar jag mitt liv och min familj.
Lika mycket som alla er med ”perfekta” ytpolerade liv…

Så det så! :-)

Nej vet ni vad, nu måste jag skriva av mig.
Jag åkte med världens obehagligaste taxichaffis hem från barnmorskan och efterkontrollen. Robin skjutsade mig dit och jag tog taxi hem, orkar inte ge mig ut i kollektivtrafiken med hostattacksbebis som inte kan ligga ner i vagn.
I alla fall.
Beställde taxi från Karlavägen, den kom och jag hoppade in. Han glodde som fan på mig, märkte jag, när jag spände fast babyskyddet.
Jag hoppade in bakom honom och så åkte vi.
Direkt kom chaffisen (som vanligt då) in på bebisar och barn.
”Den kan inte vara gammal den där?”
”Hon är nästan tre månader” sa jag. ”Så hon är stor nu”.
”Jaha…” sa han, lite förvånat. ”Men då måste du ju ha återhämtat dig väldigt snabbt efter förlossning och allt sånt, du ser ju…eh… du verkar ju… eh… jag menar… man kan väl… eh… det kan väl ta tid att återhämta sig efter en förlossning och graviditet?” fortsatte han.
”Hm… jo det kan det ju, men ja jag har nog återhämtat mig rätt bra, jag har ju två ungar till hemma så det blev ju full rulle direkt så att säga” sa jag. Fattade liksom inte vart fan han ville komma.
”Jaha okej… Mmm…”
Ja och så fortsatte samtalet ett tag till om just det här, hela tiden sneglade han på mig i backspegeln.
Trafiken tätnade och han gjorde en förbjuden manöver för att undgå köer. Sen kom han på att det nog inte var så bra, absolut inte den bästa vägen till Hammarbyhöjden.
”Eller vad säger du, var det en bra väg tycker du?” frågar han. Ja men inte fan vet jag liksom, jag betalar – du kör. Typ. Men det sa jag inte. Jag är inte kaxig i såna här lägen.
Jaha sen skulle vi avhandla yrkesval.
Eftersom det är internationella kvinnodagen hade han just hört på radio om en sexbarnsmamma som valt att vara hemma med sina barn och så pratade vi lite om det. Jag sa att det är väl jättebra om hon nu valt det för att hon vill och kan få det att funka, alla får göra som de vill.
Han frågade om jag hade hunnit jobba något mellan alla barnen och jag berättade att jag jobbade innan första barnet och en kortis efter andra barnet och att jag nu som nästa steg vill gå en utbildning för att byta karriär helt.
”Vad vill du bli då?” frågade han och jag kände bara att men gud, du kan ju flytta hem till mig så får du veta allt och ännu mer, det var mig en jävel att vara intresserad.
”Ja den totala drömmen för mig vore att bli barnprogramledare, så det tänkte jag nog bli” sa jag.
”Oj wow ja det skulle ju passa dig jättebra, det är ju hur bra som helst och jag kan tänka mig att eh…. att man… ja att det är bra att ha utseendet för sig i den branschen också.. eh” *snegla i backspegeln med äckligt flin*.
”Jaha, det vet jag inget om…” sen kände jag att det är tur att vi är hemma snart för nu orkar jag inte mer.
Till slut var vi äntligen hemma och jag kunde betala, kasta mig ut med Emma och dra in i porten.
Allt detta kanske inte låter så farligt men det var sättet han pratade på, sättet han kollade i backspegeln och alla miljarder närgångna frågor han ställde (varav 80% jag inte skrivit här).
Otäck snubbe. Det var första på länge som jag kände mig riktigt obekväm med och det har blivit sjukt många taxiresor de senaste åren av olika anledningar.
Blä.

…Nej det är ingen vanlig dag för det är VIGGO´s födelsedag,
HURRA HURRA HURRA!!!

♥Välkommen till världen mosters 2:a prins och STORT GRATTIS Lisa och Tomas till er supersöta lille pojke!♥

Födelsedatum: 2012-03-01
Klockan: 03.58
Vikt: 3570 g
Längd: 51 cm
Plats: KS (Lisa hade vett att vänta ut hysterin kring kungabebisen, allt för att få parkeringsplats. Smart lillesyrra jag har!)

Detta visste jag faktiskt inte, men har alltid velat köpa färska bilbarnstolar ändå, det säger sig självt på något sätt tycker jag.
Däremot ingen fara att köpa begagnat, bara de är okrockade och hyfsat nya.

Fråga:

Jag ser fram emot att vara mamma åt mina barn hela livet. Det finns inget annat än att jag ALLTID kommer att finnas nära mina barn (även om de skulle flytta långt åt helvete, man kan vara nära ändå).
De ska aldrig behöva fundera på om de har sin mamma (eller pappa, jag vet att jag kan tala för Robin också i just detta) ”kvar”.
Det är det enda jag verkligen kan lova mig själv här i livet. Ja såvida jag inte dör för tidigt då, men peppar peppar ta i trä!!!
Ja där har ni mitt bidrag till allahjärtansdag-geggandet. Det blir inga facebook-rosor, urklippta hjärtan eller myyysmiddagar från mitt håll.
Det kan man göra vilken dag som helst, tänker jag.
Inte bara just den 14 februari.

Vildbasarna Danehav. De bästa i världen.

Alltså jag är så otroligt glad för M och G:s skull, att deras lilla gaaalet efterlängtade son äntligen kommit till världen!
Känns extra speciellt då jag följt dem och ”deras resa” under några års tid.
Isabells fd fd bästaste dagisfröken ♥